Gusten gick och blängde på allt detta, önskade det ogjort och såg det an som på en geting, vilken hålls med att slå fast sitt näste under takstolarne och som han gärna ville krafsa bort, innan den lagt ägg och kanske blir kvar med sin avkomma. Men han hade inte kraft att ta dän honom, och därför blev han sittande.
Gumman var krasslig och tyckte, att allt var bra som det gick, och i förkänslan av det rammel, som skulle uppstå, när hon gått all världens väg, såg hon icke ogärna, att hennes man, för det var han i alla fall, skulle ha ett tak över huvet och inte gå som en stackare. Hon förstod inte rättssakerna, men hon hade en aning om, att allt icke var rätt tillgånget med bouppteckning, arvskiften och testamenten, men det fick bli sedan, bara hon slapp ifrån det, och någon gång skulle det bryta löst, om inte förr, så den dagen, när Gusten måste tänka på att gifta sig, och några sådana tankar torde någon ha satt i huvet på’n, för han var inte sig lik mer, utan gick och såg vurmig ut.
En eftermiddag i slutet av maj stod Carlsson i sitt nya kök och murade på spisen, då Clara kom och ropade honom:
— Carlsson, Carlsson, professorn har kommit ut med en tisk herre, som söker honom!
Carlsson fick av förskinnet, torkade händerna och gjorde sig i ordning ta emot, nyfiken vad det ovanliga besöket kunde gälla.
Kommen ut på verandan stötte han på professorn, som medförde en herre i långt svart skägg och som såg skarp ut.
— Direktör Diethoff vill tala till Carlsson, sade professorn och visade med en gest på sitt sällskap.
Carlsson borstade av en sittplats på verandans bänk och bjöd sitta.
Direktören hade inte tid att sitta, utan frågade på stående fot, om Rågholmen kunde få köpas.
Carlsson undrade till vad ändamål, ty holmen var kanske tre tunnland stor med bergknallar, lite granskog och endast obetydligt fårbete.