— Det är präktiga djur, de här, sa Carlsson och klämde dem över bröstet för att känna, om de voro feta. Han är en snäll skytt, kan jag se, för skotten sitter på rätta stället.
Gusten svarade med ett listigt grin, för han hörde genast, att drängen inte förstod skytte, då han berömde skott, som satts in medfjärs och gjort fåglarne odugliga till vettar.
Men Carlsson gick på oförfärat och pratade, berömde skälskinnsväskorna, prisade bössan och gjorde sig så liten som möjligt, så okunnig om sjösakerna som han verkligen var, och mer till.
— Var har du gjort av Norman? frågade nu gumman, som började bli sömnig.
— Han håller på att bära opp grejorna i boden, svarte Gusten, men han kommer väl snart.
— Och Rundqvist har redan lagt sig, nå, det är på tiden också, och Carlsson kan vara trött, som har varit ute och färdats. Jag ska visa honom till rätta var han ska ligga, om han följer med.
Carlsson ville gärna stanna kvar och se timglaset rinna ur, men antydningarne voro för öppna, att han längre skulle våga fresta. Och gumman följde honom ut i köket, men kom strax in igen till sonen, som genast återtagit sin frimodiga min.
— Nå, vad tycker du om honom? frågade gumman; han ser mig rejäl och villig ut.
— N-eej! drog Gusten ut sitt svar. Tro inte den, mamma, han pratar smörja, den hålen!
— Å, så du säger; han kan vara ordentlig ändå, fast han är språksam.