Och så drömde han, att han satt på sjustjärnorna och åkte opp för himlavalvet, där han hörde en fiol spela, som hade strängar så långa som landsvägen, med ljudpinnar höga som mastträn och stallen voro av vitt porslin, och nordanvinden var stråken, hartsad med isbarkar; och fiolen gav melodier i nya tonarter med tre kvarts toner i stället för halvtoner, och det fanns både eiss och hiss, som han alltid undrat 202 över vart de tagit vägen, när Gud lät människan skapa klaveret. Men vägen var brant och han kände hur det värkte i ryggen, när han föll bakåt, och det blåste kallt i halsgropen, och han hörde en hund skälla och en uggla skrika och när han vaknade, förnam han icke mer det dova orgelljudet från granskogen, utan det dallrade som när fiolerna spela sextiofjärdedelar i applikaturen, och kärran hade stannat i en björkhage, som slutade av »malmen», vilken nu sänkte sig och övergick till ett stort slätt åkerland. Och i fyrsprång bar det nedför backen, ner på slättlandet, där rågskylarna stodo i troppar och kolonner, grupper mot rytteri, bataljoner med skyttegravar emellan; ändlöst och som ett slagfält utbredde sig sädesregionen, som härifrån kunde överskådas genomskuren av en å, vars båda stränder tycktes bevakade av rågkärvarnes tiraljörer, bildande en kulle intagen av en detacherad avdelning; här lågo hela led kullblåsta och betäckte marken med döda och sårade, här kommo de på krakstörar och sågo ut som pikenerare från trettioåra kriget med axens långa plymager fladdrande för vinden. Och nya trupper defilerade alltjämt, förstärkningar ryckte fram, och nere i sänkorna låg dimman som kanonrök efter dagens batalj.
Herr Lundstedt, vars drömmande och lekfulla sinnelag vi ovan antytt, roade sig, för att fördriva tiden, att leka det han var Napoleon, som nu på en släda ilade från det brinnande Moskva, föreställt av den sjunkande månen bakom en klockstapel i fjärran, och han hälsade då och då med en nickning och ett dystert ögonkast sina tappra trupper, som syntes göra uppmarscher i häck på ömse sidor om 203 landsvägen utan att någonsin hinna fram förr än kärran redan var förbi.
Under det den stora armén defilerade utan att ta slut — och herr Lundstedt visste nog att han kunde åka ända upp till Norrland på denna årstid utan att se något slut — hade det börjat ljusna i öster, och trött av att leka soldat med rågskylar, föll herr Lundstedt i en liten morgonslummer, varur han snart vaknade med en frossbrytning, med solen mitt i ögonen och en kvittrande lärka över huvudet. Och nu var slagfältet betäckt av hästar och vagnar, som av lantfolket utförts att hämta upp fallna och sårade, vilka fördes till de stora röda ambulanserna när och fjärran.
Men nere vid en nu synlig havsfjärd, som tycktes sakna stränder och flyta under alar och pilar, låg ett vitt slott med röd- och vitrandiga bolstervarsmarkiser för fönsterna. Där bodde greven, eller kammarherrn, eller excellensen, lekte herr Lundstedt, och därinne fanns oljefärgstavlor och marmorbilder, porträtt av Lennart Torstensson och Carl den niondes andra gemål; och där innanför balkongfönstren stod säkerligen en flygel, som van Boom spelat på, och en harpa, som grevinnan ärvt av sin farmor, som varit hovfröken hos Gustav III; och där i flygeln sovo fröknarna som guds änglar, under lapptäcken av rosenrött siden och skulle snart dricka kaffe med saffransbröd på sängen — och Gud var god, som kunde låta några människor också vara lyckliga! Och så ställde sig en lund björkar framför trollslottet och det syntes bara björklöv och näver en lång, lång stund, tills ett stort blått vatten skymtade och skjutspojken pekade med piskskaftet på ett kyrktorn och sade att det var Södertälje.
Några timmar senare stod herr Lundstedt på den rosenröda ångbåten Hermoders fördäck, när Kungshatt passerats och Stora Essingen, och man under Marieberg fick första synen på Stockholm. Morgonen hade varit tryckande het, solen hade skinit på västermoln, och sedan hade den ena molnvagnen efter den andra kört upp på himmelen, höll stilla och skockade sig som en artilleripark på de intagna höjderna. Och när hela batteriet var samlat, gavs eld, gnistan flög i sicksack över kyrktorn och takåsar, och dundret hördes, innan man räknat till fem, luften suckade, böljorna väste till och ångbåten darrade; nya molnvagnar bröstade av, ryckte fram, och glatta lag gåvos gång på gång. Så brusto de svarta skyarne, och när ångbåten lovade in åt Skinnarviksbergen låg den stora staden fläckvis i kvastar av solsken och fläckvis skuggad av åskmolnen, och i en krets av ljus, som under en lampskärm, låg Riddarholmskajen med sina ångbåtar i alla regnbågens färger, sjögröna med cinnoberröda vattengångar, lysande av blankskurad mässing och vitt järn, svarta skorstenar och kopparröda ångpipor; gamla Gripen och Kommendörkapten, den långa smala Aros med för och roder i båda ändar, Prins Gustav och Uppland, och längst bort vid simskolan den lilla Tessin; och över master, skorstenar och flaggstänger höjde sig de två hundraåriga lindarnes gröna kupoler, under vilka bärargillets ledamöter togo skugga; och därbakom gymnasiihusets åldriga fasad, och högst över alla, Riddarholmskyrkans järntorn. När Hermoder lossat sina nickhakar under södra bergen och lupit in till kransen att förtöja, kände herr Lundstedt sig beklämd, och när han lämnat biljetten vid landgången 205 och gick med sin nattsäck i land, var han nära att kvävas såsom en nybörjare i simskolan, när han känner lukten av vattnet. Husen voro så stora och mänskorna så många; långkärrorna skallrade på de kullriga gatstenarna, så att det värkte i huvet, när man hörde dem; hundarne skällde, höns, nyss lossade i burar, kacklade, grisar på skrovkärror skreko, och uppåt backen skyndade alla fordon med lantmannaprodukter under polisens bevakning och pådrivande, ty holmen och hamnen skulle avspärras.
Herr Lundstedt följde med folkströmmen, okunnig om vart det bar, och uppkommen på torget såg han en ofantlig läktare klädd i svart och med silverkronor, och portalen till Riddarholmskyrkan var bevakad av två led drabanter i björnskinnstschakåer. Folkmassan tätnade, och på bron blev det trängsel, ty en avdelning av gardet i pickelhuvor med vita korsbandolär tågade fram med förstämda trummor i sorgflor; hästarne stegrade sig och hundar trampades, månglerskor skreko, och så började klockorna ringa i ett torn och i två torn och slutligen ringde det över allt, vart man kom, ty kungen skulle i dag begravas.
På Riddarhustorget fick herr Lundstedt veta vägen med roddbåtarne över till Klara, där han skulle söka sitt kvarter hos en kamrat från Trosa, och efter lång väntan befann han sig slutligen vid Röda Bodarne. Som han skulle till Norra Kyrkogatan och såg på kyrkans sträckning hur altaret låg där det var öster, tog han korn på byggningen och gick över kyrkogården, tills han krokat om tornet och sett den port, som måste leda ut åt norr, och där låg en gata sluttande ner för en backe och i fjärran avstängd 206 av en massa gröna träd, som stucko upp över ett plank.
Med lättare hjärta gick han på för att hinna numro fyrtiotre, som måste ligga på vänster hand, efter som det var udda nummer, och när han anlände till ort och ställe skulle han in genom en dånande portgång för att komma in på gården. Där sökte han en klocksträng eller något annat tillhygge att ge luft åt sin otålighet få komma under tak. Men han såg bara små bruna dörrar med trappsteg framför, och han knackade på dem, den ena efter den andra, utan att få svar. Han gick in i en farstu, knackade på tre dörrar igen, varav en var borrad som en fisksump eller ett såll, och måste leda till ett skafferi. Han gick en trappa upp, bultade så det gav eko genom trappgången, men utan att någon öppnade; gick en halv trappa till och stötte på vindsdörren. Tydligen voro alla innevånarne ute på begravningshögtidligheterna.