— Nu är jag här! hälsade den gamle, utan att räcka handen. Kan du nu ge mig något att äta, för jag har inte fått något ordentligt sedan jag kom ut ifrån Kalmar.
— Kalmar? Vad har far gjort i Kalmar? sporde Alrik med en nedslagen blick på den gamles dåliga yttre.
— Herre Jesus, det är en lång historia, må jag sitta först, svarade gubben.
Herr Lindbom, som åhört samtalet och i sitt lättrörliga sinne gripits av ett så oväntat sammanträffande mellan far och son, fattade tillfället att ge luft åt det överskott av känslor, som icke hunnit strömma ut i sång, och med en artig bugning nalkades han den gamle, bjöd honom sin arm och talade:
— Detta är herr Lundstedt, hör jag; min ungdomsväns köttslige fader, vår allas förträfflige väns 225 upphovsman, att jag så må säga; tillåt oss unge, som ännu icke äro torra bakom öronen, att i vårt glada lag se den gamle som vår gäst, vår högt värderade hedersgäst, för vilken jag beder sångarbröderna höja ett glas och hälsa med ett fyrfaldigt hurra!
Hurraropet utbragtes och gubben fick lägga ifrån sig påsen och käppen och sitta upp i högsätet, som skinnsoffan kallades.
— Herr Lundstedt kommer direkt från Kalmar, — tog jag mig friheten höra, uppslog herr Lindbom konversationen, då både far och son tycktes förstummade av det ståtliga mottagandet. Resan var angenäm? Vädret gott? Inga äventyr?
— Jo, det var en färd, vill jag lova!
— Si där, si där! avbröt herr Lindbom, som var en stor älskare av äventyr. Berätta, berätta! Och han gjorde en gest med handen, som om han bjöd kamraterna på något gott han själv lagat.
Men den gamle var ingen berättare, utan meddelade i få ord att han tagit galen ångbåt i Nyköping och kommit till Kalmar i stället för till Stockholm, och att han måst gå till fot emedan pengarne tog slut, medan han väntade i åtta dagar på ångaren.