Det har kvällats och vi måste hem till aftonvarden. När vi nalkas stugorna, sjunger han inte längre, och vid bordet är han instängd; gycklar svagt 267 inför frun i huset över att han har min rock; säger nej för supen, men tar den.
Vi gå ut på farstukvisten att sitta och prata, men han blir orolig, ty han är ej säker på, att andra skola vara så tysta som jag.
Och när han får fatt i en pilbåge, springer han ut på backen och börjar skjutövningar över matbodtaket. Så ivrigt, så ihållande, barhuvad och springande sig andfådd, att jag ej vet om han koketterar eller är rädd att bli indragen i farliga konversationer. Han håller på med pilbågen en hel timme, och påkallar vår uppmärksamhet, när han gjort en riktigt vacker lyra.
Han får en säng på kammaren och ligger kvar över natten.
Följande morgon kommer han i sin långa svarta rock till kaffebordet, högtidlig, sträng, såsom om han ångrade sin gårdags handlingar.
När jag anordnar om båt för honom, hör han mig titulera fiskargumman fru, vilket ger honom anledning att avsides säga:
— Du ska inte kalla madammerna fru; du förstör folket.
Varpå jag:
— Äro icke alla mänskor lika?
— Jo, inför... (han tvekar om ordet) Gud, men icke inför människor. Det borde du veta!