— Det ligger i mänskliga naturen ett starkt begär att få skylla ifrån sig, och jag tror att genom de framställda frågorna mördaren begärligt skulle fatta tillfället att få kasta skuld på den döda, som icke kan försvara sig, och som vi därför måste anse oss förpliktade att försvara.
Domaren tog återigen ordet, oaktat nämndemannen gjorde min av att vilja svara.
— Änskönt jag biträder herr pastorns mening, kan jag icke lagligen neka nämndeman Olssons anhållan att få frågorna framställda, och för att få ett slut i saken, som icke synes mig mörk, må vi skrida till sista handläggningen av målet.
Länsmannen fick en vink, och mördaren fördes in, åtföljd av folkmassan.
Det började nu lida åt middagen och solen kom stötvis in i salen, när de stora ulliga strömolnen jagade förbi, ibland lämnande rummet i halvskymning. Människorna började se trötta och hungriga ut, och själva den anklagade tycktes längta efter slutet, huru sorgligt det än kunde bli.
— Andreas Ek, tog domaren upp, kan du säga mig, varför du mördat din hustru?
Ek tänkte länge; därpå svarade han:
— Nej, det kan jag inte.
— Varför inte? Vet du det inte, minns du det inte, eller vill du inte säga det?