Om eftermiddagen samma dag sutto rättens ledamöter och adjungerade jämte nämndeman Olsson i prästgården och drucko kaffet efter middan. Doktorn 295 och nämndemannen hade satt sig avsides i en fönstersmyg och pratade med låg röst, att icke de skulle höras av de andra.
— Det är märkvärdigt i alla fall, sade nämndemannen och tummade den gula fotografien av den mördade; det förefaller mig så underligt, när jag ser denna här bilden och erinrar vad medicinalrådet skrev om det han kallade brottslingstypen: oproportionerligt litet kranium, skevögdhet, brist på symmetri, öronen för stora och utstående. Och vet doktorn vad: jag kände mänskan i livet. Ja, Gud förlåte mig, nu rinner det opp för mig: hon vävde åt hustru min om vintrarne, och hon satte alltid opp garnet galet i färgen.
— Hörde hon illa också? frågade doktorn djupt intresserad.
— Ja, om det var det eller något annat, men aldrig fick man ett svar, som passade till frågan.
— Då slår det in då! höjde doktorn rösten, sprang upp från stolen och satte sig igen. Därpå fortfor han viskande: det var hon som var brottslingen. Men säg, vad tror ni har hänt därute på skäret; vad tror ni om saken?
— Ja, kära doktor, vad mänskorna föra för liv därute i ensamheten, det är inte gott och säga, och sjutton års äkta liv på tu man hand, det går aldrig bra. Ja, jag vet saker därute, jag vet saker... ja, ja! Man har ju sett mänskor i sjönöd äta opp varann, och man har hört om brott, som man inte kan tala om i folks sällskap, där tillfälle och omständigheter gjort det mesta. Därute på kobbarna i alla fall, där händer mycket saker, som man aldrig får reda på, och vad som hänt härvidlag, se, det var 296 just vad jag ville veta, men inte fick. Men riktigt var det inte! Det vill jag svära på!
— Men varför säger då mannen ingenting? frågade doktorn. Kan ni förklara mig det!
— Förklara kan jag inte, men det är så sed, folktro, vidskepelse, vad ni vill, att mannen aldrig talar på hustrun; men ni skulle höra kärngarne, när de kommer ihop! Ni skulle höra dem! herr doktor.
— Det vill således säga, att denna man till en viss grad faller offer för sin vidskepelse.
— Det skulle kunna sägas! Men utrota den om ni kan.