— Nå, Gustav! svarade Anna, utan att lämna sitt arbete.
— Jo, ser du, jag hade tänkt som så, att vi skulle ha dansen som om lördag, innan folket ger sig ut på strömmingen; vad säger du om det?
Det blev litet tyst först, så att man hörde 328 flugornas dans kring lövruskan i taket och fiskknivens raspande i flunderskinnet.
— Har du råd med det, du? kom Annas svar i frågform.
— Ja, visst har jag det, och för resten ska jag säga dig, att när man har har en affär som jag, måste man se sina kunder någon gång, och vad råd beträffar, så inte är jag så barskrapad. Minst ett par tunnor äpplen kan jag räkna på...
— De ska ju vara till att köpa vinterfoder...
— Nå, så har jag, här slog det kluck för skräddarn, som om det fastnat i halsen, så har jag mina meloner.
— Asch; låt oss se dina meloner först!
— Se! Kan du inte se dem därute! Om tre dar ä de färdiga, och då har jag mina åtta kronor; det är brännvinet!
— Vänta då tills melonerna bli färdiga åtminstone.