Uppsyningsman.
Han for med sin jakt som den »flygande holländarn» utan att komma i ro; han for mellan Furusund och Landsort, mellan Landsort och Furusund, och så hade han farit i femton år och skulle fara, tills han inte kunde hålla i ett storskot mera, och sonen vuxit upp att fortsätta färden. Hans far hade seglat i trettio år, men det var i den goda tiden, då skyddstullar framkallade smugglare, och gubben hade gjort sista beslaget i Stockholms skärgård, som på en natt inbragte honom tio tusen kronor, varför han köpt sig en gård och satt sig i ro.
Detta äventyr levde som en saga, och hade lockat sonen in på den eljes något enformiga banan att segla, segla utan mål, segla fram och åter, följande vindens styrka och riktning, liggande stilla, när det inte blåste, och masande framåt i krokar och bukter, när det blåste opp, sak samma varthän, bara han höll sig inom distriktet och infann sig på Dalarö tullkammare den sista i månaden för att kvittera sin lön.
Och man såg honom överallt, och när man inte väntade honom. Voro fiskarena ute med nät och det var gott väder, kunde de se uppsyningsmannens 336 stormklyvare sticka fram om en udde som en kolossal näsa den där vädrade efter beslag; gick man på land, kunde man få se den ölsupsfärgade masten sticka opp över talltopparne, eller den rundgattade aktern slinka undan i albuskarne; gingo flickorna ut på ön att mjölka och sågo en tretungad flagg med krönt T på gaffeln skjuta fram om en bergknalle, så visste de att det var uppsyningsman; och kommo gubbarne en morgon tidigt ner till sumpkistan, så kunde jakten ligga där och röka ur kabysspipan, och då visste man att det vankades något. För i samma stund sjöstövlarne hördes mot strandens stenar, stack uppsyningsmannens utblåsta ansikte upp ur kajutan och efter några hälsningsord om väder- och vindförhållanden, anmodades de tillstädeskommande gå ombord, och snart sutto de på britsarne å ömse sidor om byråklaffen och hade supar framför sig.
De första fem åren hade uppsyningsmannen seglat sitt distrikt, full av hänförelse och med förhoppningar att de tämligen höga tullsatserna skulle locka några företagsamma själar till smuggleriaffärer, men så kom den välsignade frihandeln med Gripenstedt och då blev det dåliga tider.
— Varför smugglar ni inte, era djävlar! hördes uppsyningsmannen förebrå sina fiskare vid klaffen i kajutan.
— Det lönar sig inte!
— Lönar det inte?
Och uppsyningsman tog fram tulltaxan och läste högt för andäktiga åhörare. Men det var verkligen ingen lockande affär, ty den högsta satsen var på 337 vanilj med sextio öre skålpundet, och på den artikeln var förbrukningen alldeles för liten.
Hänförelsen lade sig på sjätte året, men hoppet levde än; dock måste det då och då eldas opp med en sup, som snart blev flera supar. Och när han då gick till segels och kröp fram mellan de sista grynnorna, som han kunde utantill, då såg han i andanom franska skonare komma med guldur, engelska briggar, som luktade vanilj, holländska koggar med kryddöarnes muskotnötter och kardemummor, ryska skonare med karavante. Men när han så släppte landkänning för att gå ut och preja det hägrande lyckoskeppet, och tvingat det att hissa flagg, upplöste sig drömmen i en norsk bark, som kom med stenkol från England.