— Vad är sanning?
— Låt oss tänka! En osann uppgift är den som icke överensstämmer med verkliga förhållandet, alltså är en sann uppgift den som överensstämmer med verkliga förhållandet. I enklare fall kan man övertyga sig om verkliga förhållandet medelst sinnena. Om det nu regnar ute, och du säger att det icke regnar, så talar du osant. En blick ut genom rutan kan lätt utröna verkliga förhållandet; om du då ser att det regnar, men du ändå säger att det icke regnar, så är du en medveten lögnare. Om däremot du ser illa och regnet är fint, kan du vara en omedveten lögnare i detta fall. Däremot, om du säger att det är 2 maj i dag, och vår datumvisare säger detsamma, samt dagens tidning bekräftar det, så är det ju sant. Men det är icke absolut sant, ty i Ryssland är det den 12 maj efter gamla stilen. Dock när ingen av oss är ryss, så ha vi underförstått nya stilen, och skulle någon av oss underförstå gamla stilen eller vilja i oträngt mål föra in talet på Ryssland, så kalla vi det advokatyr eller sofisteri. Ett faktiskt förhållande av enklare art är oberoende av åsikter. Att ett barn icke är en fullvuxen är ett faktiskt förhållande (trots det att underbarn finnas), och blir oberoende av åsikter. Om det nu i dag är införseltull på siden, så är det ett faktum, för vilket man böjer sig, oberoende av åsikterna om tullens berättigande. Ett faktums berättigande eller natur kan bli föremål för åsikter, medan faktum kvarstår oberoende.
Att kvinnan är till för att föda barn och vårda dem är ett faktum. Att George Sand skrivit romaner är ett annat faktum. Detta senare faktum upphäver icke det förra; båda fakta äro sanna och bådas bestånd äro oberoende av åsikter.
Blir däremot frågan om värdet till exempel av Wagnermusiken, så kan det bli tal om åsikter, ty här föreligger ett sammansatt faktum.
Först ställer sig förfrågan: vilken Wagnermusik menar ni? — Flygande Holländaren är vacker musik, men det är ännu icke Wagners egen, ty i den följer han Meyerbeer. Lohengrin är tråkig och futtig, ty svanmotivet, ehuru fem takter vackert, upprepas så ofta att man känner kompositörens misère. Leitmotiv är icke nytt, ty guvernören i Don Juan har redan sitt leitmotiv som karaktäriserar honom. Meistersinger är ful, banal, barock och efterklangsmusik, men pjäsen går fram på Hans Sachs’ populära personlighet, på oppositionspatos mot det föråldrade som vill härska och trycka ner; här skjuter texten fram och verkar med stoffet, utom det att Wagnerianerna finna en apologi för deras mästare och ett hån över motståndarne. Vad nu beträffar Wagners nya uppfinningar i och utveckling av harmonierna, så finns det ingen uppfinning och ingen utveckling. Överflödet på basuner och annan mässing, som överröstar sångaren, är en råhet och smaklöshet, som endast sårar ett musikaliskt sinne; det är krigsmusik för exercisfältet, men icke ackompanjemang till lyriska, erotiska intima utgjutelser. Och vad harmonierna beträffar, äro de antingen gamla, goda, enkla konventionella, eller äro de fula, otillåtna. Det finns i naturen otillåtna saker. I gamla testamentet förbjuds att plöja med oxe och åsna tillsammans, dels därför att åsnan är ett perverst djur; där förbjöds även att så i vingården eller överhuvud utså olika växter tillsammans, emedan det var mot deras natur och kunde ge anledning till dåliga korsningar. Wagner sammanför toner »mot naturen», och därför verkar hans musik på ett ofördärvat sinne som hemsk, naturvidrig, osund, förstörd. Och detta hopvräkande av fientliga toner synes ibland vara gjort på måfå, på elakhet, i övermod, av härsklystnad och av brist på smak, i saknad av skönhetssinne, med ett ord, det synes vara komponerat av en omusikalisk kapellmästare, som ville anföra egen musik.
Vilka äro nu Wagnerianer, eller hur blir man Wagnerian?
Alla tyskar äro Wagnerianer, emedan Wagner firat tyska nationen, och han steg upp först i sin glans efter fransk-tyska kriget. Fransmännen kunde först icke bli Wagnerianer av naturliga skäl; fransmannen älskar välljud och älskar icke Tyskland. Men när de trettitusen tyskar som äro bosatta i Paris framtvingat Wagner och assurerat framgången, så följde de yngre fransmännen med, dels av oppositionslusta mot sina äldre, dels emedan de voro för svaga att motstå det oerhörda suggestionstrycket. De läste dag ut och dag in att det var modärnt, och att det var gammalmodigt att icke förstå Wagner. Wagners mästerskap blev axiomatiskt, och om en person icke tyckte om Wagner påstods han icke »förstå» Wagner. Alldeles som när hundägaren säger att man »är rädd» för hans hund, under det man bara avskyr den.
I allmänhet råkar man Wagnerianer bland omusikaliska personer. När en obetydlig, intetsägande människa icke kan bli något betydande, säger han sig vara Wagnerian; därmed har han adlat sig och är ju något. Men om du också uppger dig vara Wagnerian, så blir du hans efterföljare. Han är Wagnerian, och du är också Wagnerian. Därpå upptäcker han att du icke är riktig Wagnerian, efter som du icke »förstår» den rysliga Götterdämmerung, och då är han över dig, och du är under honom, vilket var huvudsaken för honom. Har du nu till på köpet endast hört Wagner i Berlin eller München, så duger du inte; du måste ha hört honom i Bayreuth, fastän han ges bättre i Berlin.
Här synes således vara svårare att utleta sanningen, då åsikten om Wagnermusikens värde är byggd på så komplicerade motiv; subjektiv maktlystnad, rådande intressen och passioner, nationalitet, masstryck, fåfänga. Annat är förhållandet då man skall bestämma kvinnokönets värde i skapelsekedjan. Där kan lösningen ske med matematik, och när jag löst problemet, kan jag med erfarenheten bevisa att jag löst det rätt. Det kan lösas med en proposition i Euclides som handlar om det gyllene snittet: den mindre (barnet) förhåller sig till den större (kvinnan) som den större (kvinnan) förhåller sig till det hela (mannen) eller: a:b=b:(a+b) som uttryckt med siffror blir: 2:3=3:(2+3); eller 2/3=3/5.
Om man då svarar att kvinnans värde 3 är variabel, och att kvinnan kan genom uppfostran upphinna mannen, så är man i stånd medelst matematik bevisa detta vara falskt.