— Javisst! Där har du oäkta barns arvsrätt, som du strävat för!
— Då går stat och samhälle åt h—e!
— Jaa! Men det var ju vårt mål. Rasera, och låta växa nytt!
Det var trösten: dö för din lära.
Zachris gick ut i staden på krogarne för att få prata, men han tittade i dörrn först, och han såg alltid någon osympatisk person, som han icke kunde vara i rummet med. Sålunda irrade han omkring lik en främling i staden, denna stad som han förr kallat sin, och som nu hade vänt honom ryggen.
Av vana, och smak för allt osunt, gick han in i polisen för att söka kommissarien.
Denne var inne och syntes överraskad av besöket, men hade eljest anlagt en galghumor.
— Jo, ni är fina pojkar, började han.
— Hur så?
— Tidningsbolaget … vet du inte det? … är fallfärdigt, och man fordrar att ni ska ryka in allihop, du med. Ni har ju spelat med falska kort. Ja det stod visserligen att bolagets kapital skulle utgöra högst 200 tusen kronor, men ni har aldrig inbetalt något, utan när bristen skulle betäckas, inlockades små stackare till ny aktieteckning.