— Det är lögn!
Det var Zachris’ sista resurs.
— Hör du Zachrisson, Lars Petter Zachrisson, när du går ut genom denna dörr, så tänk på mig; tänk att jag går osynlig bakom och bevakar alla dina steg. Ännu är ingen häktad av er, men ni står under uppsikt! Ser du, det finns andra brott än aktieskoj, och … du vet vad jag menar: människors ära och frid, stulna reputationer, falska lagrar, störtade storheter, penningutpressningar … vi ha nyss undersökt en viss medarbetares korrespondens till en dam … köpta knivstygn bakifrån, juveler, diktade brev, falska notiser, med mera. Du förstår att min ringa ställning icke tillåter mig ha så fina bekantskaper, därför säger jag upp, i tid; jag säger upp bekantskapen med herr Zachrisson och ber honom lämna detta rum, fort, som en pil, ut!
Zachris fann sig utanför dörren i farstun. Det hade gått så fort att han icke hunnit vakna. Men nu började han ute på gatan.
Denne man, kommissarien, hade han hängt sig på, kallat »min snälla vän», ätit med och druckit med. Vännen hade från början hyst motvilja, men genom vanan övervunnit den, eller dolt den åtminstone, och tyckte intressant blicka in i den delen av världen. Zachris, liksom hans flesta medmänniskor levde i den villfarelsen att den han tyckte om också tyckte om honom. Så hade år gått. När nu avslöjningen skedde, så verkade den lik en avrättning. Det var åratals hopade falskheter som på en gång skakades ner över honom. Scener, situationer han haft vid glaset med denne vän döko upp, och ändrade kulör; ord som stungo, blickar som förgiftade. Ofta återkommande förevändningar för att få gå, förstod han som så: vännen ville bli av med honom, som trott sig hedra polismannen med sitt sällskap. Allt ramlade ihop; och på ruinerna satt hela sällskapet av hans inbillade vänner, han som förr prisats som den vänsälle, bland annat.
Han blev rädd för livet och mänskorna! Och han flydde, hem. Till hemmet som varit reträtten från krogen, där han kunnat sova ruset av sig i så många ostörda timmar han ville; där han alltid fann någon som ville höra åtminstone. Han längtade till henne, som, trots allt …
Men tåget var han rädd för, och därför tog han ångbåten. På den behövde man inte sitta i en cell och stirra sin fiende i ögonen.
Han kom ombord på vinterbåten, men tyckte inte om människornas blickar. Han var ju du med kapten, förstås, men vågade icke upp till honom, ehuruväl han annars stod bredvid på kommandobryggan och gav råd vid manövern. Nu först föll det honom in att kaptenen kanske också bara tolererat honom, men visat artighet för affärens skull och av fruktan för tidningen. Han tyckte sig till och med märka att denne talade om honom med styrmannen och med spefulla blickar. När de foro om Blockhustullen, såg han uppe på Siklaöns ås det vita huset, klostret, där varenda ruta var eklärerad av den nedgående solens strålar. Taket gav byggnaden en likhet med arken som stannat på berget efter syndafloden. Zachris längtade icke dit, men han önskade det borta. Det tryckte och skymde, oroade och generade. Där hade några människor räddat sig från förtvivlan, försakat världen, efterskänkt sina fordringar och föredragit lida i stället för att hämnas. Han hatade dem som han hatat det sköna och goda; han hade förföljt dem med sitt förtal och sina anekdoter; men de hade icke svarat. Dem rådde han icke på!
*
När Zachris kom hem, gick han genast upp till Jenny. Han var spak och sökte liksom skydd, men han mötte som vanligt endast en rygg.