— Vem sa du var dö?
— Min mor!
— Då beklagar jag dig djupt!
— Äh vars, det är ju ingenting att tala om.
Gubben kastade en fruktansvärd blick över pincenez’n och grep om den lilla käppen.
— Hör du min gosse, voro hennes sista stunder svåra?
— Nä! Hon snarkade bara, så fönsterna skakade, och så låg hon så här med tassarne som en hund simmar …
Gubben reste sig, och som en åskstråle föll han över pojken som fick ett slag av käppen tvärs över halsröstet, så att huvudet skakade en liten stund. När ynglingen återfått målet, sluddrade han:
— Nej nu går det för långt, va i h—e menar han för slag?
Nu följde ett åskregn av käpprapp, med påföljd att pojken försvann utom dörrn.