— Nu sitter du och njuter över ditt verk, usling! Nu har du mig fången, tror du.
Och i sitt raseri tog hon till glaset, hela dagen. Hennes vänlighet mot hovherrarne från fordom antog nu en hjärtligare karaktär, som skulle vara systerlig. Hon hälsade dem i Zachris’ närvaro med omfamningar och kyssar, först på kinden, sedan på munnen.
Zachris gick med sin femtonöres i mungipan, händerna i byxfickorna, och njöt verkligen i sitt sinne över segern vunnen genom tålamod. Stundom kunde han ju sörja över skönhetens förgänglighet, men tröstade sig straxt med att nu voro de lika fula, och följaktligen jämnspelta.
Förödelseverket gick hastigt, ty efter ett år var denna fina franska lilla luftiga Jenny en rödbrusig matrona. Icke nog därmed, hela typen var vorden en lägre; deklasserad skulle man kunna kalla det, ty artistdamen såg nu ut att vara som en kvinna av folket, från gränderna, från bolagskrogen. Hennes ögons glans var borta, håret grånade, och hennes vackra röst var nattvakans, språket blev simplare, åtbörderna skamlösa. När hon slutat upp att gråta, blev hon bara cynisk.
Zachris njöt och led. Nu önskade han bara livet ur henne. Liket hade han redan visserligen, men det skulle jordas också, och inte gå omkring och skräpa.
Hovherrarne började nu utebliva från bjudningarne, som efterträdde kallelserna, ty under stormaktstiden hade man kallats till tjänstgöring. Den trogne, fromme Kilo kunde icke se sin ungdoms enda kärlek falla ner i dyn utan drog sig tillbaka sörjande.
Slutligen sutto de båda makarne ensamma. Piskade ihop av isoleringen, måste de hålla till godo med varandras sällskap. Vid whiskyn utgöto de sig över de forna vännernas uselhet. Därpå uppförde de små scener för varandra; smickrande varandra:
— Du är ändå den bästa, du Zachris.
— Älskade! svarade han med ett tonfall från förlovningstiden.
Och så döko de ner i det förflutna, spelade förälskade och hon måste sjunga de sånger för honom som hon sjungit den tiden.