4.
Beröring med underklassen.
Christineberg, så vilja vi kalla malmgården, låg ännu ensligare än huset på Norrtullsgatan. Gråbergsgatan var icke stenlagd. Endast en ensam vandrare kunde der ses en gång i timmen, och vagnsbuller var en händelse, som lockade en till fönstren att se hvad det var. Huset låg inne på en trädbevuxen gård och liknade en prestgård på landet. Omgafs af trädgård och stora tobaksplantager; vidlyftiga egor med dammar sträckte sig åt Sabbatsberg. Men nu arrenderade fadern ingen jord, hvarför den lediga tiden åtgick till att slå dank. Lekkamraterna utgjordes nu af fattigare mans barn. Mjölnarens pojkar och kogubbens. Lekplatserna voro särskildt qvarnbackarne, och qvarnvingarne voro leksakerna.
Jakobs skola var fattiga barns skola. Här ingår han i umgänge med underklassen. Kamraterna voro sämre klädda, voro såriga om näsan, hade fula drag och luktade illa. Hans egna skinnbyxor och smorläderstöflar gjorde ingen dålig effekt här. Han kände det lugnare i denna omgifning, som anstod honom; blef mera förtrolig med dessa barn än med de högfärdiga i Klara.
Men många af dessa barn voro bjessar i att kunna sina lexor, och skolans snille var en bondpojke. Jemsides dermed funnos många så kallade »busar» i de lägre klasserna, och dessa slutade vanligen i andra. Han gick nu i tredje och kom ej i beröring med dem, och de rörde aldrig någon i en högre klass. Dessa barn gingo samtidigt i något yrke, voro svarta om händerna, rätt gamla, ända till fjorton, femton år. Många af dem seglade med briggen Carl Johan om somrarne, och uppträdde sedan på hösten i tjäriga lärftsbyxor, svångrem och knif. De slogos med sotare och tobaksbindare, togo aptitsupen i frukostlofvet, gingo på krogar och kaffehus. Oupphörliga ransakningar och utvisningar voro dessa gossar utsatta för och ansågos i allmänhet, men med stor orätt, som dåliga barn. Många af dem ha sedan blifvit dugtiga borgare och en, som seglat på Carl Johan, (busbriggen), har sedan slutat som officer vid gardet. Han har aldrig vågat tala om sin seglats, men när han för vaktparaden framåt Nybrohamnen och ser den beryktade briggen ligga der, går det en rysning genom honom, säger han.
En dag mötte Johan en forden kamrat från Klara och han sökte undvika honom. Men denne går på Johan och frågar honom i hvilken skola han nu går.
— Jaså, du går i den busskolan, — sade kamraten.
Johan kände att han kommit »ner», men han hade sjelf önskat det. Han framstod icke alls bland kamraterna, men kände sig hemma med dem, befryndad med dem och han trifdes bättre än i Clara, ty här tryckte icke något uppifrån. Han ville sjelf icke stiga upp och trycka ner någon, men han led af press uppifrån. Han ville icke ditupp, men han erfor ett behof af, att det icke skulle finnas några deruppe. Men det grodde ändå i honom det der, att de gamla kamraterna ansågo honom ha gått ner. Och när han på gymnastikuppvisningen kom i Jakobisternas dunkla trupp och mötte Klaristernas lätta rotar med fina sommarkläder och ljusa ansigten, då såg han klass-skilnaden och föll då ordet »buse» ifrån det andra lägret, då osade det krig i luften. De båda skolorna slogos ibland, men Johan gick aldrig med. Han ville icke se de gamla vännerna och icke visa sin förnedring.
Examensdagen erbjöd i Jakob en annan anblick än i Klara. Handtverkare, tarfligt klädda gummor, utstyrda restaurationsfruar, åkare, krögare utgjorde publiken. Och det tal skolans inspektor höll för församlingen, det var annat än erkebiskopens glada blomstertal. Han läste upp namnen på de late (eller för läsning svagt begåfvade), hunsade föräldrar för att deras barn kommit för sent eller uteblifvit, och salen genljöd af gråt från fattiga mödrar, som kanske icke vållat dessa lätt förklarliga försummelser, och som i sin enfald trodde sig ha dåliga söner. Så kommo premierna. Det var alltid burgna borgarsöner, som haft råd att uteslutande egna sig åt lexorna, hvilka nu helsades såsom dygdemönster.
Moralen, hvilken väl skulle vara läran om skyldigheter och rättigheter, men slutligen blifvit en lära om vår nästas skyldigheter mot oss, uppträdde uteslutande såsom en stor författningssamling af skyldigheter. Ännu hade barnet icke hört omtalas en enda mensklig rättighet. Allt var på nåd; han lefde på nåd, åt på nåd, fick gå i skolan på nåd. Här i de fattiges skola begärde man än mera af barnen. Man begärde af de fattiga att de skulle ha hela kläder. Hvar skulle de få dem ifrån? Man gjorde anmärkning på deras händer, derför att de blifvit svarta under beröring med tjära och beck; man begärde uppmärksamhet, fina seder, höflighet, det vill säga allt orimligt. Lärarnes skönhetssinne narrade dem ofta till orättvisor. Johan hade en knäkamrat som aldrig var kammad, hade sår under näsan, flytningar ur öronen, hvilka luktade illa. Hans händer voro orena, hans kläder fläckiga och trasiga. Sällan kunde han lexorna och fick alltid anmärkningar och handplagg. En dag anklagades han af en kamrat att ha infört ohyra i klassen. Han fick då en egen plats sig anvisad; han var utstött. Han gret bittert, så bittert. Derpå blef han borta. Johan skickades såsom ordningsman för tillfället att söka honom hemma. Det var i Dödgräfvargränden han bodde. I ett rum bodde målarfamiljen med mormor och många små barn. Georg, gossen i fråga, satt med en liten syster i knäet, som skrek förtvifladt. Mormodern hade en annan liten i sina armar. Far och mor voro ute på arbete, hvar på sitt håll. I detta rum, som ingen hade tid att städa och som ej kunde städas, osade koksens svafvelångor och småbarnens orenligheter, här torkades kläder, lagades mat, refs oljefärg, knådades kitt. Här lågo alla motiven till Georgs immoralitet i dagen. Men, invände alltid någon moralist, man är aldrig så fattig att man ej kan hålla sig hel och ren. Så enfaldigt! Likasom icke sylön, (om man har något helt att sy på), tvål, klädtvätt, tid, kostade något! Att vara hel, ren och mätt är väl det högsta den fattige kan tänka sig komma till. Det kunde icke Georg och derför blef han utstött.