— Nå du, Johan, — säger läraren ungefär, — tala nu om hvad du vet om Gustaf den förste.
Gossen stiger upp från platsen, och så löpa hans ostyriga tankar så här ungefär:
— Hvad jag vet om Gustaf den förste? Åh! Det är mycket det. Men det visste jag i prima redan, (nu är han i qvarta), och det vet magistern också. Hvad tjenar det till att rabbla opp det igen?
— Nåå du? Är det allt hvad du vet. — Han hade inte sagt ett ord och kamraterna skratta. Nu blir han ond. Han försöker att börja tala, men det stockar sig i halsen. Hvad skall han börja med? Gustaf var född på Lindholmen i Roslagen. Ja, men det visste ju han och magistern förut. Så fånigt att stå och jamsa om det der.
— Jaså, du kan inte din lexa, du vet ingenting alls om Gustaf den förste.
Nu öppnar han munnen och säger kort och bestämdt:
— Jo, det kan jag visst det!
— Jaså du kan, hvarför svarar du inte då?
Han tyckte att magistern hade frågat så dumt och nu ville han inte svara. Han slog, bort alla tankar på Gustaf den förste och tänkte med våld bort på något annat, på kartorna på väggen, på lamporna i taket, och nu gjorde han sig döf.
— Sitt ner då, efter du inte kan din lexa, — säger magistern. Han sätter sig ner och låter tankarna löpa ut, sedan han bestämt sig för att magistern ljugit.