Det talas nu för tiden så mycket om sanningen och tala sanning, som om detta vore en svår sak, hvilken förtjente beröm. Om man fråndrager berömmet så är det icke utan att det har sina svårigheter att få reda på verkliga förhållandet, hvilket ju skulle vara sanning i denna bemärkelse. En person är icke alltid den, som hans rykte anger, ja, en hel opinion kan vara falsk; bakom hvarje tanke lurar en passion, hvarje omdöme är koloreradt af ett tycke. Men konsten att skilja sakförhållandet från tycket är gränslöst svår, derför kunde sex tidningsreferenter på samma gång se sex olika färger på kejsarens kröningsrock. Nya tankar tas icke gerna emot af våra automatiska hjernor, äldre personer tro bara sig sjelfva, och obildade inbilla sig att de väl måtte kunna tro sina egna ögon, hvilket de icke alltid borde lita på, då det fins så mycket synvillor.
I Johans hem dyrkades sanningen.
— Tala alltid sanning, hända hvad som hända vill — upprepade fadern så ofta, och så berättade han en historia om sig sjelf. Huru han en gång lofvat en kund afsända en vara på dagen. Han glömmer bort det, men måtte ha haft att tillgå ursäkter, ty när den ursinnige kunden kommer in på kontoret och öfveröser honom med skymford, svarar fadern med att ödmjukt bekänna sin glömska, anhålla om förlåtelse och förklara sig villig ersätta förlusten. Sens moral: kunden faller i förvåning, räcker sin hand och betygar sin aktning. (I parentes: köpmän måtte icke ha så höga fordringar på hvarandra!)
Nå! Fadern hade ett godt förstånd och som äldre man var han säker på sina slutledningar.
Johan, som aldrig kunde vara sysslolös, hade gjort en upptäckt: att man kunde fördrifva tiden på den långa vägen till och från skolan och på samma gång bli rikare. Han hade en gång på den trottoarlösa Holländargatan hittat en jernmutter. Den tyckte han var rolig, ty den blef en bra slungsten på ett snöre. Derefter gick han alltid midt på gatan och tog upp allt jern han såg. Som gatorna voro illa lagda, och öfverdådigt körande icke var förbjudet, så misshandlades redskapen grymt. Derföre kunde en uppmärksam vandrare vara säker på att hvarje dag hitta ett par söm, en sprint och minst en mutter, stundom en hästsko. Johan tyckte mest om muttrarne, och tog dem till sin specialitet. På ett par månader hade han samlat väl en half kappe.
En qväll sitter han och leker med dem när fadern kommer in i rummet.
— Hvad har du der? — säger fadern och gör stora ögon.
— Det är muttrar, — svarar Johan säkert.
— Hvar har du fått dem ifrån?