Fadren svarade: — Toiwola är det, Toiwola, din moders hem, som såg henne födas och såg henne äfven … dö. En himmelsk lycka log här emot din fader, men blott en kort tid, ty lyckan följde med din moder i grafven ….. Men äfven du såg här dagens ljus; samma stig vi nu kommo, bar din moder dig ofta upp till denna kulle, hennes älsklingsställe. Och när du lärt dig gå och springa, huru ofta sprang du icke här …. men utan din moder, ty då var hon redan borta ifrån oss.
Flickan log ett dunkelt leende och sade stilla: milda, förklarade minne af min moder, nu förstår jag dig, trakt!
Barndomen dykade upp för hennes syn och skänkte åt själen sitt dunkla behag. Fadren såg på sin dotter, hvars anlete strålade af ett obeskrifligt uttryck; han förstod nu, huru kär hon var hans hjerta och huru otacksamt det var af honom, då han ägde detta barn qvar, att säga, det all lycka följt med hans maka i grafven. Han sade dock intet, tryckte henne endast till sitt bröst.
Redan hade solen gått ned och skymning inträdt, då fadren steg upp, tog dottren i sin hand och pekande åt en skogsdunge, hvilken låg åt motsatta sidan emot sjöarna, sade:
— Nu för vår väg oss genom denna skogsdunge, ty i dag är den 25 April, din moders dödsdag; kom, mitt barn, jag skall visa dig din moders graf.
Snart var skogsdungen tillryggalaggd och de hade framför sig en hed, bevuxen med enar och tallbuskar. På midten af denna hed var en begrafningsplats; här hade äfven fordom varit kyrka, nu i grus; en gammal grå klockstapel af träd höjde sig vid sidan af staketet. Invid den var en stätta, öfver hvilken fadren och dottren stego; den förre icke utan svårighet, ty han var lam; den sednare lätt och obehindradt.
Begrafningsplatsen företedde ett utseende, hvaraf man kunde finna, att han icke på ett tiotal år varit begagnad. De grafvårdar, hvilka ännu stodo upprätta, voro små kors af metall, de flesta af träd hade redan förmultnat eller blifvit ikullvräkta af storm. En mängd brädlappar, hvilka fordom varit delar af grafvårdarne eller af likkistor, betäckte jorden så tätt, att det nästan var omöjligt för foten att emellan dem bana sig väg.
Närmast till staketet höjde sig tvenne kullar beväxta med små tallar. Hvardera hade sin upprättstående grafsten. Till den ena af dem ledde fadren sin dotter.
— Här vilja vi knäböja — sade han — detta är den graf vi söka.
De knäböjde, han med armen om sin dotters lif, hon med pannan emot sin moders grafsten.