— Denna tafla är då för er den mest dyrbara — frågade Saida — jag skall då se på den ännu mera.
— Ja. Huru dyrbara denna liksom mina öfriga taflor i och för sig kunna vara, skall jag inte säga; men för mig är denna tafla verkligen den mest värderika.
— Och står kanske i sammanhang med minnen från fordom, med …
Hon afbröt sig, då hon märkte, hvad verkan hennes något förmycket förtroliga fråga gjorde på målaren. Han såg ner blek och försagd som en yngling och svarade intet. Lagmannen tog honom i hand och ledde honom till andra rum, sägande:
— Till straff för din nyfikenhet, min flicka, får du nu sakna oss en stund.
Saida blef ensam och illa till mods öfver det opåräknade intryck hennes ord haft. Men när hon åter kastade sina ögon på taflan, tröstade hon sig, ty denna tog hela hennes själ i anspråk.
— Det ser ut — sade hon till sig sjelf efter mera än en minut — som om Baremann ansåge försakelsens väg vara den bästa, efter himmelen blir allt vackrare den vägen, och en engel ber till den. Sjelf har han ändå valt ärans väg. Ärans väg är för män den bästa kanhända … men försakelsens för qvinnor. Hvad den engelns anlete är öfverjordiskt och hvad det liknar … ånej, mer än liknar … det är ju Melia, hans Melia Saida. Men bad hon honom gå försakelsens väg eller var det hennes minne, som bad?
Härvid kom hon att tänka på sin mors portfölj. Hon tog fram den från sin byrå och öppnade den.
Portföljens ena afdelning innehöll små målningar, sentenser ur poeters arbeten, bref o. s. v. Denna afdelning förbigick Saida och vände sig till den andra, som varit förseglad och bar denna öfverskrift: ”Att öppnas af Melia, när hon fyllt sitt sextonde år. En moders anteckningar, om än så obetydliga, hafva säkert värde för Saida; kanske kan du, mitt älskade barn, af dessa ungdomstankar och bekännelser hemta något gagn, någon visdom; hvarom icke så påminna de dig ändå om din mor, den du icke kan se, men som nog ser dig och beder godt för dig.”
På ett sammanviket blad läste hon: