Melia hade en vän: det var Ingrid. Vänskap är ett betydelselöst ord: denna gång icke. Det såg man på allt: de tycktes vara nog för sig sjelfva.
Ingrid Adelberg var syskonebarn med mig. Hennes far hade redan några år varit död och lemnat efter sig en betydlig förmögenhet. Ingrid var ”en rik arftagerska”.
Hennes yttre var vackert, kanske idealiskt. Hon var en blondine, skär och genomskinlig, hvarmed jag menar, att hennes själ, klar och skär, stod att läsa i dunkelblå ögon.
Oaktadt vi voro slägt, hade vi aldrig sett hvarann förrän denna sommar. Jag var stolt och skygg; att göra bekantskap med rika slägtingar var för mig en plågsam tanke. Men på Melias förord gjorde jag dem den äran. Den första visiten en gång gjord förde med sig flera andra och de lyckligaste dagar jag nånsin haft, dagar, då all tid försvann och det hela var en sekund, kort men betydelsefull, dem hade jag på Toiwola. Men ack och ve, att det ej var för Ingrids skull utan för Melias!
Hade jag förr sett Ingrid, så hade jag troligen — förstår du syftningen af detta troligen, min vän? — kommit att älska henne och älskats tillbaka. Och denna kärlek hade blifvit lycklig, ty hon var rik på — jordiskt gods utan att vara fattig på himmelskt. Hjertat, fängsladt af skönheten, hade fått ett band starkt nog att icke sönderslitas af Melia Saida. Vanan så heter det. Nu var det Melia, som hade försprånget och jag blef icke hvad man kallar lycklig, månne ens belönad?
Dock hvem vill klandra ödet! Ingrid blef månen, som lopp kring min stjerna, Melia blef stjernan.
Omgifven af störande naturer, fann jag mig på Kuusisto aldrig så väl med Melia, som på Toiwola; och der sågos vi äfven oftast. Ingrids närvaro skadade icke kärlekens blomma, ty hon var såsom ett skyddande arlaregn. Ja äfven oaktadt Melia icke var der, voro timmarna på Toiwola mig dock rätt ljufva, ty Ingrid förstod Melia så väl, att det var mig en glädje.
— — — — —
Det var på Toiwola. En vacker eftermiddag voro vi tre ute att spatsera. Vi satte oss ner vid vägen, der han på engång kröker och höjer sig. Utsigten var den vackraste: till höger hade vi sjö, till venster likaså och emellan båda gick en ås, beväxt med granar och björkar. Det var en stund af högtidlig stillhet och vi sade icke mycket.
Då kommer på en gångstig, som leder till den gamla begrafningsplatsen en qvinna, hvars anlete jag aldrig kan glömma. Hon var gammal och grå, hade bruna, glimmande ögon och ett illparigt uttryck utbredt öfver drag, hvilka fordom kanske varit regelbundet sköna.