Han tycktes varsna min otålighet och han var snar att fortfara:
Min herre är nu väl icke så egenkär och tror, att den sanna originaliteten fallit på hans lott.
Jag svarade, att det var saker, som jag troligen icke förstod, åtminstone aldrig reflekterat öfver; samt att jag blott ville ha ett omdöme öfver denna tafla, icke öfver mitt konstnärskap i allmänhet.
Nu afgaf ändtligen värden sitt votum:
De skilda partierna äro visst skäligen goda, oaktadt äfven vid dem är mycket att anmärka. Se t. ex. färgen på denna himmel, huru matt och otillfredsställande och se huru den der, som lär vara styckets hjelte, öfverstrålas af dessa båda bipersoner, hvilka borde hållits vida mera skymundan, såsom det naturligtvis varit er afsigt; och hvad är det för en löjlig och vidrig drägt herrn bestått åt sitt sällskap!
Jag svarade, att jag ansåg klädedrägten så mycket mera passande som taflan föreställde ett äfventyraresällskap. Om hjelten verkligen öfverstrålades af de påpekade bipersonerna, var det möjligen derföre, att han kände samvetsqval och ännu ovan vid det sedeslösa lif, i hvilket de redan voro invigda och hjeltar, omöjligen kunde ha en så uppspelt min som de. Hvad slutligen himlafärgen beträffade, menade jag, att jag en annan gång med nöje skulle komponera en annan, men att den koloriten i alla fall nu var den jag ansåg lämpligast och mest öfverensstämmande med det hela.
Mitt modiga sjelfförsvar verkade naturligtvis intet godt. Min Mentor utlät sig vidare:
Allt det der kan vara godt och väl; jag märker, att herrn oaktadt sin ungdom icke är utan sin fyndighet i sjelfförsvaret. Nå, nå, jag skall icke gå in i detaljer. Men det hela är vida sämre. Planen är tillskuren för stor emot krafterne; egentligt lif och intresse saknas; med bästa vilja i verlden måste jag ändå förklara, att taflan är mera dålig.
Detta var för mig den hårdaste domen. Ty så länge han höll sig någorlunda till de skilda partierna, kunde jag ändå försvara mig. Men när han angrep kompositionen i dess helhet, hvarken uppgaf eller behöfde uppge bestämda skäl utan endast tycktes låta sig ledas af enskildt smak, detta ojäfaktiga maktspråk, då blef jag svarslös, redlös.
Hade han helst i grund förkastat min produkt, sagt den vara under all kritik, då hade det varit bättre. — Men han nedlät sig icke så långt; han sade endast, att taflan var mera dålig.