„Celia, min syster och vän!
För två dagar sedan skulle du icke varit i stånd att bära så många sorgliga nyheter. — Måtte Gud nu förläna dig styrka!
Sedan Edvard Wodin, han, åt hvilken du gifvit ditt hjerta och ville skänka din hand, fick veta vår fars öde, och dessutom fick veta att efter honom finnes intet annat än skulder, så visade han en uppenbar köld, hvilken lät mig förmoda att han ej mera skall låtsa om Celia, då lyckans solsken icke mera ler emot henne. Förmodligen har han icke heller skrifvit till dig sedan dess, och om så är, kan du väl sjelf finna att du är en öfvergifven älskarinna. Den trösten kan jag gifva dig, att den, som så beter sig, aldrig var värd dig, och är icke heller värd dina tårar.
Den andra nyheten är den, att du med det första kommer hit till hufvudstaden; vi skola se till, att du får dig någon plats såsom guvernant. Jag vet väl, stackars Celia, huru detta skall kosta på dig; men vi måste böja oss under nödvändighetens hårda lag — kanske solen ännu engång uppgår för oss.
Må nu väl, min snälla syster, och kom snart till den, som säkert mest af alla håller af dig, kom till
Clinton.“
21 Juli.
När Celia läst äfven detta bref, blef hon först liksom helt kall, och hennes läpp krökte sig af förakt; men när Anna, som länge sökt henne, slutligen inkom i löfsalen, började Celia att gråta bittert och räckte åt Anna de tvenne brefven. I tårar låg snart vänskapen vid vänskapens bröst.