Nu är jag här åter med mina disciplar. Lina och Bina blifva allt mera läraktiga; det fröjdar en guvernants själ! Redan visste de på chartan utpeka, hvar hafvet är och hvar landet. Till och med visste de säga, hvar den största ö i Europa ligger ... England! Skulle någon tro, att jag, min usla stackare, kunde åstadkomma så lysande resultater.

En osed, som mina små flickor ha, hoppas jag nu hafva vant dem ifrån, men det är icke utan att jag har likasom litet samvetsqval. Då de äro i samma lexa, och jag förhör dem på en gång, så händer naturligtvis lätt, att den ena den ena gången vet mera, den andra systern den andra gången. Råkar den tillfrågade då icke kunna svara, så hviskar systern och det tillochmed icke „caché“, utan så högt, att jag ganska väl hör det. Det ser ut som skedde detta icke egentligen för att hjelpa systern på trafven, utan mera för att utmärka sig sjelf. Detta är redan mycket illa, men icke nog dermed. Svarar den tillfrågade då icke efter den hviskandes ingifvelse, så blir denna förargad och säger helt högt: „å nej, icke är det så, utan så här är det.“ o. s. v. Den förra blir då åter stött, och sålunda har ganska ofta uppstått ett rätt lifligt gnabb midtför min näsa. I dag gick det så långt, att Lina slog Bina, allt under sjelfva lektionen och i deras värda lärarinnas närvaro. Då kunde jag icke underlåta att ge Lina en ganska alfvarsam luggis. Som jag har oinskränkt frihet att välja emellan de straff, hvilka af min principale äro bestämda eller tillåtna, dömde jag dessutom Lina till det högsta möjliga straffet, som jag förr icke användt, fyra timmars arrest i den toma vindskammaren, Bina åter, för att hon hviskade, till en timmas stående i skamvrån. Der står den stackarn nu och erbjuder för ögat en bedröflig syn. Ibland ser hon på mig med en min: „månne inte timmen redan snart är förliden“? Jag skulle så gerna förlossa henne ifrån den ledsamma ställningen: jag riktigt längtar att kyssa henne, men jag måste kufva mig. Jag är guvernant! Lilla Lina måtte väl icke heller ha det för väl i sin toma vindskammare, helst den kära middagen kommer att för henne uppskjutas ett par timmar. Det svåraste af straffet är för dem dock, att måsta sakna hvarandras sällskap, ty de äro så oskiljaktliga, att det är lust och glädje deråt. Jag har aldrig sett syskon, hvilka med en sådan passion hänga efter hvarann, som mina små flickor. Deraf kommer äfven, att de stundom för variations skull måste gnabbas.

Axel befattar sig icke stort med sina systrar, och då han det gör, är det bara för att med dem spela något litet oskyldigt puts. Oaktadt sådana puts alltid gå på små flickornas bekostnad, oaktadt de redan på förhand veta, att Axel skall göra dem „någonting illa“, så äro de dock högst förtjusta af sin brors rara sällskap. De komma springande till mig, klappa i de små händerna och säga, „kom och se, mabonne, hvad det nu igen skall bli af, ty nu är Axel i salen“.

d. 17 Nov.

Klubberna ha begynt och hofrättsrådinnan har varit god nog att subskribera äfven för mig. Jag har alltid varit road af dans, och denna smak har jag ännu icke förlorat. Visst är det sannt, att jag just icke har något att dansa åt, men just derföre gör jag det så gerna. Jag minns ett uttryck af Heine (måtte det icke vara af den torra Göthe, som är just en skriftställare för tyskar), att de vackraste vårvisor kan man skrifva om vintern vid kaminen.

Emellertid är det säkert, att jag på klubberna har ganska god tur. Att man gör en sådan affär af mig, är visst en medelbar följd af att Clinton förökade mitt anseende i hemmet. Hemmet?! — — Men nu påkomma mig åter griller, dem jag, så ofta de komma, beslutit att qväfva!

Äfven de unga flickorna göra större affär af mig, än jag kanske förtjenar. Deras exempel följa många af de äldre flickorna och fruarna. Axel sade häromdagen: „tror mabonne jag inte vet, hvarföre mabonne i hast fått så många vänner. Jo, för att de tycka att mabonne är ... jag säger icke hvad ... de tycka att de bli bättre och få mera anseende, när de visa sig intima med en sådan som mabonne“. Den pojken gör allt, för att skämma bort mig.

Tvenne vänner tror jag mig dock ha fått, och de åtminstone hålla sig icke till mig af annan anledning, än deltagande och ömhet, eller sympathi, ty båda äro de .... guvernanter.

Är det för att jag nu sjelf är guvernant, som jag anser dessa båda guvernanter för så goda och i alla afseenden så ädla menniskor? Aldrig har jag hållit af något fruntimmer så, med undantag likväl af barndomsvännen Anna vid Mallasvesi. Nu minnes jag så väl, huru jag med den förträffliga flickan disputerade om guvernanter. Det var den der sedan så förfärliga aftonen på Mallasvesi, då vi genom en så undransvärd försynens vård blefvo frälsta ifrån vågen. Och jag hade orätt då, alldeles orätt. Huru obetänkt och fördomsfullt är det icke att skära en hel klass menniskor öfver en kam! Det ser jag nu. Ty icke är det, för att jag nu sjelf är guvernant, som jag så håller af mina båda guvernanter. Jag har bemödat mig att opartiskt pröfva dem, och jag har funnit att de förtjena att älskas såsom menniskor.

Det är en fördom, att unga flickor icke kunna sympatisera med fruar. Rosina är enka och hela trettiotvå år gammal, således nära dubbelt äldre än jag; ändå tycker jag det är så naturligt och passligt att kalla henne du. Likväl är jag äfven till „erfarenhet“ emot henne ett „barn“. Rosinas lif har varit underkastadt stormar och vågor, frestelser och strider; hon har gått segrande ur dem alla.