Adjö, mitt album!
d. 10 Dec.
Altför besynnerligt, att en stor del af hvad jag upptecknat skall röra min elev af maskulina slaget. Om någon finge kasta en blick i dessa papper, så skulle han väl tro, att trettonåringen Axel gjort något intryck på sjuttonåringen Celia. Men då skulle kanske Celia försvara sig och säga: „det är icke så underligt att fästa sig vid den originelaste och pikantaste i hela sin omgifning.“ Och samma försvar har jag äfven nu tillhands, för att förneka första meningen i detta stycke. Det är icke altför besynnerligt.
I dag hände vid lektionen någonting, som gjorde mig ganska distraite och kom mig att rodna ända upp till öronen för denne knappt halfvuxna gosse. Det var i fransysk explikation. Jag frågade huru ciel har i pluriel. Axel svarade intet, utan tycktes fundera.
— Nog vet väl Axel, huru ciel har i pluriel — sade jag efter en temlig paus.
— Jag vet det ganska väl, och skulle genast bordt svara, men jag blef förvirrad, när jag tänkte på det ordets likhet med ....
Här tystnade han, såg ner, men kastade efter några ögonblick sina stora alfvarsamma ögon på mig och sade:
— Någonting faller mig in. Lofvar mabonne att, på förhand gå in på hvad jag vill?
— Hvad tänker Axel på? Midt under timmen, som eljest icke är lång, faller Axel in med sådana parentheser.
— Lofvar mabonne, att på förhand gå in på hvad jag vill?