De några återstående timmarna var Axel så glad och tokrolig, att jag aldrig förr sett honom så. Och när han satte sig i släden, tycktes det allsicke kosta på honom att resa.
Clinton var icke så glad. Dock sökte också han på sitt sätt trösta Anna, stackars barn, som gret.
d. 1 Mars.
Tomt, tomt hade vi de första tiderna efter de kära bortfarna vännerna. Farbror klagade att han „radicaliter“ förlorat sin matlust och sitt humör; Anna gret tidtals, likaså Emma, som klagade, att det aldrig var riktigt roligt mer. Endast faster hade nog förströelse af sitt hushåll, och jag ... jag gret icke.
Nu deremot, sedan tårarna i det närmaste upphört för Anna och Emma, tyckes turen ha kommit till mig. Nyss gret jag så, att det var underligt, huru jag icke smälte. Men dessa tårar voro ljufva.
Kan det vara möjligt att jag älskar denna gosse, har jag ofta frågat mig, och fått till svar: kunde det vara möjligt att jag icke älskade Axel? Åldern gör intet, sade Emma.
Emellertid, om det är kärlek, huru olika mot den, jag hyste för ... Josef! Den kärleken kom hastigt som ett rus, en yrsel; ja, den var äfven ett rus, en yrsel, efter hvilken uppvaknandet var svårt och tungt. Men den, jag nu känner, har kommit småningom, den har så stilla smugit sig kring hjertat; den har tillvuxit så jemnt och säkert, som en snöboll, rullad i blid snö. Den är nästan för ljuf, och fridfull, för att vara kärlek, dock för litet systerlig, för att icke vara kärlek. Således är det väl ändå kärlek.
Men då det är kärlek, och denna är så ljuf, så fridfull, hvarföre skall jag då gråta? Ehuru jag känner denna kärleks art, är det dock, som om jag fruktade den. Hvarföre skall jag tänka på framtiden!
Hvad menniskan dock är oklarsynt och dåraktig. Den tid, jag förra gången älskade (synd på det ordet!), då hade jag intet rum för fruktan eller onda aningar. Jag fördes som i yrsel. Nu deremot, då min älskling är så annan, så ädel, god och ärlig ... nu fruktar jag.
Anna och Emma, som icke veta af orons album, hafva undrat, hvarföre jag icke mera skrifvit någonting i fridens bok. Det har icke skett, emedan jag saknat lust dertill. Så har jag talat till dem, och till en del sannt. De tider, jag haft lust att uppteckna någonting, hafva varit sådana, att jag hellre meddelat mig för dessa stumma vittnen, dessa hvita pappersblad, än för menniskor. Ja, jag har skytt att meddela dem någonting om sådant, som rör Axel. Jag kan icke vara uppriktig och öppenhjertig nu. Det vore att vanhelga .... Vore det icke?