Hon vände sig om mot den andra flygeln och fick plötsligt ett spändt uttryck: ur brygghuset kom farmors svarta katt glidande på mjuka ben, med en hvit kyckling under mustascherna. Kycklingen hängde hopplöst med hufvudet och slöt sitt ena öga.
— Din svarta satan!
»Den smygande katten» störtade fram och kastade sitt spjut mot den svarta katten, som i förskräckelsen släppte sitt byte och skuttade bort. Kycklingen stod hufvudyr kvar på gården och vände sig i krets om sin egen stjärt.
— Elsa! Kom upp!
Det var farmor som kallade från sitt fönster i öfra våningen med sin bistraste röst, och Elsa kände det som om »Den smygande kattens» ben domnat under henne, medan hon med hängande hufvud som kycklingen snubblade uppför trapporna. Farmor väntade redan i dörren till kabinettet och skakade sitt hufvud. Kanonlockarna ringde som stormklockor framför hennes öron.
— Barn, barn! — sade farmor i olycksbådande ton — aldrig finner du på annat än spektakel! Hvarför slog du katten?
— Jag slog honom icke! svarade Elsa trotsigt.
— Ljuger du också? Jag såg ju själf att du kastade käppen efter katten!
— Jag kastade mitt spjut efter katten, men katten hade tagit en kyckling, som han ville äta upp.
— Jaså. Men du svor också! Och du vet, det är synd att nämna den ondes namn.