Till sin make nämnde hon ingenting härom, men allt från den dagen var det som om hon fått ovilja för honom. Hon undandrog sig hans smekningar.
Troels Finne var en okonstlad natur utan hum om den högre analysen. För honom hade lifvet dittills varit ett enkelt räknestycke, hvars facit han funnit utan svårighet. Också på känslolifvets område höll han sig uteslutande till quatuor species. Skriften lärde att en hustru skall vara sin man underdånig; och där fanns intet undantag för det blå blodet. Då hans hustru icke dess mindre envist undandrog sig alla kraf, som han ställde på hennes person, sökte han i Guds namn tilltvinga sig sin rätt; därvid kom det till ett våldsamt uppträde, och hon slog honom till nödvärn.
Då förstod han, att här var olycka på färde och vände sig både till präst och läkare med bön om råd. Prosten manade honom, att med kristligt tålamod bära den pröfning, Försynen pålagt honom, då segerns krona utan tvifvel skulle komma honom till del i ett annat lif; men doktorn gaf hopp om, att segerns krona skulle tillfalla honom redan här på jorden, kanske snart nog, eftersom hennes nåds sinnesretlighet utan tvifvel berodde på vissa omständigheter…
Nyheten öfverraskade Troels Finne så mycket mer, som han strax antog, att den eljes glädjande tilldragelsen skulle vara helt nära förestående, och på detta antagande grundade en beräkning, hvars facit han i förolämpande ton delgaf sin hustru. Hon blef mycket blek, men försvarade sig icke.
Tidpunkten för barnets födelse godtgjorde till fullo, att räknestycket var falskt i grunden, men därmed förändrades ingenting i förhållandet mellan makarna. Hennes nåd synes icke ens ha känt någon glädje af att bli mor, och Troels Finne friade allt sedan förgäfves till sin egen hustru.
Han förstod aldrig anledningen till hennes kallsinnighet, hur bittert han än grubblade däröfver; men bibelns berättelse om det första syndafallet föreföll honom dädanefter symbolisk och han sade sig själf, att förbannelsen ännu häftade vid frukterna från kunskapens träd. Icke dess mindre hungrade han alltjämt efter Evas äpple och kände det som en brännande skam att ha blifvit utdrifven ur paradiset. Af hungern och af skammen blef han småningom fräck till sinnet, fördes så in på lastens vägar, stal sig in i andras lustgårdar, blef en liderlig sälle och dryckesbroder, förföll på några år till en ruin.
Hvad hans barns mor än må ha känt därvid, aldrig klagade hon. Känslosvammel och pjunk föraktade hon, och den påflugna nyfikenheten höll hon sig förnämt från lifvet. Hon var för stolt att köpa sympati med förtroende.
Världen gaf henne ingen sympati. De flesta menade, att hon själf förvållat både sin egen olycka och sin mans förfall. Hon som ingen kärlek velat gifva, kunde ju ingen trohet fordra.
— Hvem vet likväl, om icke också hon i själ och blod hungrat efter den stora ömheten, den hjärtats välsignelse, som aldrig kom henne till del. Starka kvinnor längta ofta efter att få vara svaga, och frusna efter att få smälta i vekhet.
Här var karg natur, och harfven hade gått tungt öfver jorden, billarna hade trängt så djupt, att alla spirande känslor exstirperats, och den grå myllan bar sedan hvarken blommor eller skördar.