XVI.
Detta blef inledning till en mångårig, mer och mer öppenhjärtig bref växling mellan Elsa Finne och Knut Herman. Den ton, han anslagit, fann stark resonans inom henne. Ensam som hon var, lockade det henne dess mera att få tala i bref om allt, som intresserade och sysselsatte henne för ögonblicket, och hon skref så omedelbart, som om hon suttit i skymningen och språkat med en gammal vän, för hvilken hon icke behöfde väga sina ord, därför att han aldrig misskände hennes mening. Så kom förtroligheten smygande af sig själf, och ni blef till du i brefven långt innan de båda blifvit personliga vänner.
Den personliga bekantskapen fick ett mera långsamt förlopp. Den grundlades under en sommarmånad i Knut Hermans föräldrahus, dit Elsa Finne på hans begäran blifvit bjuden af hans mor, som var änka efter provinsialläkaren i orten. Den gamla frun åtnjöt berättigadt anseende för fromhet och rättrogenhet, men hade en enda svaghet: sin son. Mycken sorg hade han vållat henne med sin otro, och många varma böner hade hon uppsändt för hans själs frälsning, ty hon visste, att han icke blott icke vandrade Herrans vägar, utan till yttermera visso högröstadt och utmanande marscherade utför den väg, som leder till förtappelse — — men förneka honom sin kärlek kunde hon icke, det fick Gud förlåta henne. Det som oroade henne svårast, näst ångesten för hans själ, var också tanken på att han med sina förskräckliga åsikter skulle gå och ställa det illa för sig i lifvet. Hvar sommar och hvar jul kom han regelbundet till sitt gamla hem, och då var mamma-Stina ett enda strålande solsken af lycka öfver att ha otron under sitt tak. Hans vänner voro då alltid välkomna i hans hem och mamma-Stina skref blindt och inbjöd hvemhelst han utpekade. — Att det denna gång var fråga om en dam, hade vållat henne en smula bryderi; men då han ville så ha det, fick det ju ske.
Det var icke utan en viss förlägenhet Knut Herman mötte Elsa Finne vid stationen, och det kostade i början rätt mycken ansträngning från ömse håll att bevara den förtroliga tonen från brefven De båda personligheterna reagerade så helt olika mot hvarandra, skyggheten krympte nerverna, och den instinktiva motsättningen mellan man och kvinna gjorde sig helt annorlunda gällande i umgänget än i brefven, men den öfvervanns så småningom tack vare Elsa Finnes energiska bemödanden. Hon var ju så mycket äldre än han och kände sig just därför dubbelt förpliktad att visa sig den ovanliga situationen vuxen. Det var först efter lång tvekan, hon mottagit fru Hermans inbjudning, men då hon nu var här, ville hon komma med heder från saken. Från första stund slöt hon sig varmt till Knut Hermans mor, med öppen föresats att om möjligt vinna hennes tillgifvenhet. Det lyckades öfver förväntan; de båda damerna sympatiserade strax, åldersskillnaden befanns icke oöfverstiglig och snart stod Elsa som ett föreningsband mellan mor och son i stället för motsatsen, som mamma-Stina fruktat, medan hon ännu misstänkte, att där fanns någon skymt af erotik med i spelet.
Månaden gick som en vecka utan en mulen dag, Knut Herman återvände till hufvudstaden, Elsa till Tibble, och brefväxlingen började på nytt. Det blef vinter med mörker och arbetsfeber, det blef vår med sol och snödroppar, det blef sommar, och allt stod i blom, och Elsa Finne vann med ett nytt verk plötsligt namn som en af sin samtids främsta berätterskor.
Boken hette Ikaroslängtan och var en själfbekännelse, var historien om hennes eget lif, gifven i stora linjer och med en betagande känslans innerlighet. Det var verklighetsdiktning lyft upp i en blåare luft, det var lefvande människor, men hvarken Per eller Pål, som det litterära skvallret kunde utpeka, det var en smidig och stark stil, förnäm i sin konstfulla enkelhet och nästan kärf i sin skygghet för all effekt på sanningens bekostnad. Det var icke den verklighetsdiktning som florerade, det var något annat och något nytt, och om det än icke ägde en Ivar Mörckes färgrikedom och glans, ägde det i utbyte mera djup i själsskildringen. Det handlade om kärlek, om en ung kvinnas flykt mot solen och fall mot jorden, och framställningen bars af en sorgtyngd längtan med starka vingar.
Tidpunkten för bokens framkomst var gynnsam, och alla andra små faktorer, som tillsammans skapa framgång åt ett diktverk, när inneboende möjligheter äro förhanden, förenade sig händelsevis att bereda Ikaroslängtan ett mottagande, som författarinnan aldrig ens i sina mest högtflygande förhoppningar vågat drömma om. Det kom öfver henne en dödlig ångest och blygsel, ty känslan af hennes egen ovärdighet, växte under de loford, som strömmade öfver henne, och hon tänkte med skräck på den dag, då sanningen skulle bli uppenbar, och diktens drottning för en dag som en afslöjad trasprinsessa åter skulle drifvas bort från parnassen.
Knut Herman, som i sällskap med mamma-Stina tillbringade sommaren i Elsas lilla hem, hjälpte henne att hålla modet uppe, Knut Herman, som under sitt stretande i parnassens uppförsbacke aldrig rönt någon framgång för egen del, men däremot fått sin diktarhud rätt väl garfvad, visade sig vara situationen vuxen. Det fanns icke en skymt af afund i hans hederliga själ, tvärtom, han njöt i fulla drag af att se sin yrkessyster midt i ärans och popularitetens solgass, men det imponerade icke på honom och förändrade ingenting i hans egen syn på tingen. For honom var hon just den Elsa Finne, hon varit förut, hvars begåfning han sett förr än någon annan och hvars begränsning han kände bättre än någon annan; och det var henne en njutning att af och till höra hans beska sarkasmer med en underton af personlig tillgifvenhet slå ned ibland allt det välvilliga smickret utan tillgifvenhet. — När sommarn var förbi, och Elsa satt ensam kvar i Tibble, kämpande med den tomhet, han lämnat efter sig, kändes det som skulle hon med glädje ha offrat all sin nyförvärfvade berömmelse för en skymningsstund vid brasan med honom och hans mor.
Åter gräfde hon sig ned i sitt arbete, och arbetet strök med sina välsignande händer öfver hennes feberheta panna, gaf glömska och lindring för dagens timmar, men kastade henne hvar kväll, uttröttad som en trasa, värnlös i längtans armar.
Skapandet kostade henne långt mera ansträngning nu, ty hon vred sig under medvetandet om sitt stora rykte, och ansvarskänslan blef så stark inom henne, att den tyngde hennes förr så lättflygande inbillningskraft. Hon splittrade väl också sin tid och sina krafter på småting till kalendrar och tidskrifter i in- och utlandet, visst är att det stora verk, som hon drömde om, aldrig kom till. Likväl växte hennes rykte ständigt, ty där fanns rika löften också i det minsta som lämnade hennes hand, och själfva hennes tystnad möttes med spänd förväntan.