IV.
Elsa stod vid fönstret i skolsalen och speglade sig i rutan, bakom hvilken vintermorgonens grådis låg som kvicksilfver, så att glaset återgaf hennes omorgnade lilla fysionomi.
Julferierna voro tilländalupna, sent i går kväll hade magistern åter kommit till Ryd, och Elsa var glad att få honom tillbaka, det hade varit tomt efter honom under helgen. Hon längtade efter att få börja läsa igen för magistern, han visste så förfärligt mycket och talade som om allting vore sagor, och sagor var det roligaste hon visste.
Hvad det var lätt att lära på det viset! Historien, som var så svår att plöja för farmor, blef i magisterns mun en sammanhängande följd af märkliga och äfventyrliga tilldragelser från forna tider. Och naturlära var ingenting annat än lustiga beskrifningar på och anmärkningar om allt hvad hon dagligdags hade för ögonen: snön på marken, mossan på stenarna, djuren i ladugården och i skogen, flugorna, som surrade om i luften, blommorna på marken. Det var ingen konst att komma ihåg det.
Hon längtade alltid efter att lektionen skulle börja; men i dag var hon särskildt i spänning — hon undrade hvad magistern skulle tycka om hennes nya kläder, som hon fått till julklapp af pappa. Hon mönstrade sig själf och nickade: så fin hade hon aldrig varit i hela sitt lif. Hon var klädd i en pälsbrämad blå jacka med svarta snören, som husarerna, och hon hade röda stöflar, sådana som bondkvinnorna ha i Ungarn.
Ändtligen öppnades dörren till det inre rummet, och Elsa neg, med strålande ansikte. In steg magistern, lång och mager i sin gråa nattrock, med ett frånvarande uttryck i ögonen, lik en utsvulten björn, som tumlar yrvaken ur sitt ide. Han nickade och satte sig vid bordet och strök sina våta mustascher och sitt vattenkammade hår. Den stora näsan med sin hängande tipp gaf hans ansikte ett missnöjdt uttryck, och Elsa fick tårar i ögonen öfver att han ingenting sagt om hennes dräkt.
Han bläddrade tankspridt i läxboken och grymtade:
— Ja, hvar slutade vi nu? Jaså. Joho. Här var det. Ja vi skulle alltså ha litet reda på, hvad myror äro för slags passagerare och hvad som annars kan vara af intresse att veta om dem.
Elsa hade redan glömt sin missräkning. Hennes mörka ögon lyste af förväntansfull vetgirighet.
— Du vet hur en myra ser ut, du har trampat ihjäl många sådana små steklar på vägar och stigar, du har sett deras stackar i skogarna. De stackarna äro hvad vi människor kalla samhällen. Du minns, att människorna äro af olika ras, och att rasen i vår lärobok bestämmes af skinnets färg. Den sitter nog eljes djupare, men vill man använda samma indelningsgrund för myrorna, så finns det också bland dem både negrer och rödskinn och hvita. I alla samhällen finns det bättre och sämre folk. De bättre myrorna ha vingar, men det sämre myrfolket har ingenting. Utan deras arbete skulle det bättre myrfolket icke kunna lefva, men lika fullt förakta herrarna och damerna de vinglösa arbetarna, som hvarken äro herrar eller damer, bara kloka små steklar. Bland dem finnes det både ingenjörer och byggmästare och uppfostrare för barnen. Det finns också knektar; myrorna föra nämligen krig, liksom människorna. De göra eröfringståg och taga fångar af andra raser och puppor, och krigsfångarna bli slafvar hos det främmande folket. Slafvarna få uträtta alla de lägsta sysslorna i stacken, de få bland annat sköta om kreaturen. Myrorna hålla sig nämligen också med husdjur. Liksom vi människor ha kor, som få gå på bete och som vi mjölka, så ha myrorna bladlöss, som beta i det gröna och låta mjölka sig på söt saft. Myrorna ha också andra husdjur, små skalbaggar, motsvarande våra hästar och får och höns. Förmodligen drifva myrorna landtbruk liksom människorna, men det veta vi icke mycket om, vi ha icke studerat deras samhällsinrättning tillräckligt, och vi kunna väl icke heller sätta oss riktigt in i deras världsåskådning. Vi kunna ju icke ens skilja den ena myran från den andra. Nå. Om vi tänka oss ett väsen, så mycket större och fullkomligare än människorna, som människorna äro större och fullkomligare än myrorna, så skulle detta väsen troligen ha lika svårt att uppfatta någon olikhet mellan dig och mig. Vi skulle vara som två myror för en sådan blick, som ser världarna kretsa om hvarandra i oändligheten. Om ett sådant väsen finns, ja, det vet jag icke. Men jag vågar icke förneka det, fast jag icke kan fatta det. En myra kan icke fatta, att ett väsen sådant som människan existerar, myrans blick når nämligen icke så långt som din näsa räcker, hon ser ingenting af hvad du ser. För henne är en småsten ett berg och ett gräs är som ett träd, hvars topp försvinner i det blå. Hon har ingen föreställning om hvad en människa kan se med sitt öga — skogar och berg, haf och himmel — — ja, en myra kan öfver hufvud taget icke tänka sig ett väsen sådant som människan — — och de klokaste och kvickaste myror förneka bestämdt människans existens — —