Malin var i sitt åttonde år och hade nyss fått lära sig läsa. Hennes mamma hade dött några år förut, och då hade hon fått komma till sina morföräldrar, som bodde i en liten nätt och trevlig stuga bredvid landsvägen. Där fick hon lära sig allt, som var nyttigt och gott, för både morfadern och mormodern voro kunniga, snälla och gudfruktiga människor. Malin var också en mycket snäll och läraktig flicka, som strävade efter att på alla sätt vara de gamla morföräldrarna till glädje och trevnad.
Men nu var hon som sagt riktigt ond, och det var inte så alldeles utan, att hon hade sina goda skäl därtill. Vi skola i det följande berätta om de tilldragelser, som gjorde henne så förtretad.
Det hände sig en dag frampå senhösten, att en fattig torparpojke kom in i stugan till de gamla och bad att få värma sina fötter. Han hade så trasiga skor och strumpor, att nakna tårna stucko ut, och så var det ett förskräckligt snöslask ute på vägarna. Pojken hade varit i handelsboden och gått och pölat i det djupa snöslasket, så att skor och strumpor voro alldeles genomsura och tårna röda som en tuppkam.
Den snälla gumman drog genast skorna av pojken, tvättade, gned och värmde hans rödfrusna fötter och lät honom ta på sig ett par torra och varma strumpor, medan hans egna torkades framför brasan i spisen.
Gubben tog de trasiga skorna och tittade på dem. Han var skicklig i litet av varje, den gamle hedersmannen, och hade i sin ungdom även fått lära sig göra skor, fast han egentligen var jordbrukare till yrket.
— Jag skulle allt kunna laga de här skorna, så att inte tårna krypa ut och gå sin väg, sade han med ett småleende. Om du vill sitta här en stund, min käre Kalle, så kan du få med dig dem både hela och torra, när du går hem.
Ja, det hade pojken ingenting emot, och så fick han låna gummans nya kängor att ha på fötterna, medan han satt där och väntade. Vardagsskorna hade gumman själv på sig, så det var hennes kyrkkängor han fick låna.
Med lagningen gick det emellertid långsammare än gubben hade tänkt, för när han en gång åtagit sig arbetet, ville han göra det riktigt ordentligt med både tåhättor, halvsulning och klackning. Skorna kunde därför inte bli färdiga förrän på kvällen, och Kalle ville inte vänta, tills det blev mörkt. Han fick gå hem i gum mans nya kängor. Hon hade visserligen ett ögonblick tänkt på, att låta honom få ta sina vardagsskor i stället, för att kängorna inte skulle bli sura och otrevliga. Men så tyckte hon, att snöslasket var alldeles för djupt. Det skulle säkert ha gått över de låga skorna.
JAG SKULLE ALLT KUNNA LAGA DE HÄR SKORNA, SADE HAN.