— De ha legat färdiga där hemma nära en hel månad, upplyste gumman, och vi ha väntat på Kalle varenda dag.
— Jaså, ha ni det? Ja, i morron ska han komma.
— Har han gått med mina kängor, alltse'n han fick låna dem?
— Nej, visst inte! Han har haft träskorna i slasket. Men nu fick han ta kängorna, för det var lång väg, och så var det torrt på marken.
Gumman gick hem ganska missbelåten, men hon hade inte hjärta att banna upp torparhustrun för deras försumlighet och slarv.
Följande dagen kom Kalle och lämnade igen de lånade kängorna. De voro nu så smutsiga, slitna och illa medfarna, att man inte kunde känna igen dem. Men gossen sprang sin väg så hastigt, att ingen i stugan hann säga något åt honom.
Gumman blev så ledsen över att ha fått sina bästa skor fördärvade, att hon nära på ville gråta. Kängorna måste nu både lappas och halvsulas, innan hon kunde begagna dem.
Det var då Malin blev så ond. Hon höll innerligt av sin snälla mormor, och när hon såg, hur usla kängorna voro och hur ledsen gumman var, och när hon av allt som hänt kunde förstå, hur illa pojken hade lönat de gamlas godhet mot honom, knöt hon sin lilla näve i förbittring.
— En så'n pojke, en så'n otäck pojke! fräste hon. Han skall ha stryk, ja, han skulle ha stryk i åtta dar.
— Nej, kära barn! sade gumman allvarsamt. Så får du inte tala. Gossen har inte förstått bättre, och vi böra förlåta honom.