Mormodern, som mycket väl förstod, hur det var fatt, ville nu inte säga något åt flickan. Hon tyckte det var bäst att låta henne själv i ensamheten få tänka över, vad som blivit talat förut under dagen.
Några veckor förgingo, och så var det julafton. Malin hade nu hunnit alldeles glömma bort den ledsamma händelsen med mormors kängor, då hon helt plötsligt blev påmind därom.
Kalles mor kom nämligen på morgonen in i stugan till de gamla och berättade med tårar i ögonen, att Kalle i fjorton dagar legat sjuk och blivit sämre för var dag.
Malin kom genast ihåg händelsen med kängorna, och den gamla vreden, som för länge sedan var glömd, blossade nu hastigt upp igen.
— Det är rätt åt honom, tänkte hon. Men hon vågade inte säga det högt.
Mormodern tycktes emellertid ha gissat hennes tankar, ty när kvinnan gått sin väg, frågade hon Malin, om hon ville följa med upp till torpet och se, hur de hade det där.
Ja, det ville Malin, och så gjorde de båda sällskap till det fattiga skogstorpet. Där såg armt och eländigt ut, inte det minsta julfint såsom hemma hos morföräldrarna, och inte heller syntes där vara tillagad något slags mat till den stundande högtiden. Kalle låg med ett trasigt lapptäcke över sig och föreföll alldeles utmagrad av sjukdom, vanvård och svält.
— Det värsta är, klagade torparkvinnan, att vi inte kunna ge honom den mat, han längtar efter. Se vi ha ingenting annat än grovt bröd och sill och potatis, och det rår han inte med, så sjuk och klen som han är.
— Vad längtar han då efter? frågade Malins mormor.
— Jo, han säger, han skulle kunna äta, om han finge honungssmörgås. Men var ska vi ta honung ifrån, när det ingen finns att få här i trakten? Och för resten ha vi intet att köpa för.