022:005 Ty dödens bränningar omvärvde mig, fördärvets strömmar förskräckte mig, 022:006 dödsrikets band omslöto mig, dödens snaror föllo över mig. 022:007 Men jag åkallade HERREN i min nöd, ja, jag gick med min åkallan till min Gud. Och han hörde från sin himmelska boning min röst, och mitt rop kom till hans öron.
022:008 Då skalv jorden och bävade, himmelens grundvalar darrade; de skakades, ty hans vrede var upptänd. 022:009 Rök steg upp från hans näsa och förtärande eld från hans mun, eldsglöd ljungade från honom. 022:010 Och han sänkte himmelen och for ned och töcken var under hans fötter.
022:011 Han for på keruben och flög, han sågs komma på vindens vingar 022:012 Och han gjorde mörker till en hydda som omslöt honom: vattenhopar, tjocka moln. 022:013 Ur glansen framför honom ljungade eldsglöd.
022:014 HERREN dundrade från himmelen den Högste lät höra sin röst. 022:015 Han sköt pilar och förskingrade dem, ljungeld och förvirrade dem. 022:016 Havets bäddar kommo i dagen, jordens grundvalar blottades, för HERRENS näpst, för hans vredes stormvind.
022:017 Han räckte ut sin hand från höjden och fattade mig, han drog mig upp ur de stora vattnen. 022:018 Han räddade mig från min starke fiende, från mina ovänner, ty de voro mig övermäktiga. 022:019 De överföllo mig på min olyckas dag, men HERREN blev mitt stöd. 022:020 Han förde mig ut på rymlig plats han räddade mig, ty han hade behag till mig.
022:021 HERREN lönar mig efter min rättfärdighet; efter mina händers renhet vedergäller han mig. 022:022 Ty jag höll mig på HERRENS vägar och avföll icke från min Gud i ogudaktighet; 022:023 nej, alla hans rätter hade jag för ögonen, och från hans stadgar vek jag icke av. 022:024 Så var jag ostrafflig för honom och tog mig till vara för missgärning.
022:025 Därför vedergällde mig HERREN efter min rättfärdighet, efter min renhet inför hans ögon. 022:026 Mot den fromme bevisar du dig from, mot en ostrafflig hjälte bevisar du dig ostrafflig. 022:027 Mot den rene bevisar du dig ren, men mot den vrånge bevisar du dig avog. 022:028 och du frälsar ett betryckt folk, men dina ögon äro emot de stolta, till att ödmjuka dem.
022:029 Ja, du, HERRE, är min lampa; ty HERREN gör mitt mörker ljust. 022:030 Ja, med dig kan jag nedslå härskaror, med min Gud stormar jag murar. 022:031 Guds väg är ostrafflig, HERRENS tal är luttrat. En sköld är han för alla som taga sin tillflykt till honom.
022:032 Ty vem är Gud förutom HERREN, och vem är en klippa förutom vår Gud? 022:033 Gud, du som var mitt starka värn och ledde den ostrafflige på hans väg, 022:034 du som gjorde hans fötter såsom hindens och ställde mig på mina höjder, 022:035 du som lärde mina händer att strida och mina armar att spänna kopparbågen!
022:036 Du gav mig din frälsnings sköld och din bönhörelse gjorde mig stor, 022:037 du skaffade rum för mina steg, där jag gick, och mina fötter vacklade icke. 022:038 Jag förföljde mina fiender och förgjorde dem; jag vände icke tillbaka, förrän jag hade gjort ände på dem. 022:039 Ja, jag gjorde ände på dem och slog dem, så att de icke mer reste sig; de föllo under mina fötter.