003:001 Joram, Ahabs son, blev konung över Israel i Samaria i Josafats, Juda konungs, adertonde regeringsår, och han regerade i tolv år. 003:002 Han gjorde vad ont var i HERRENS ögon; dock icke såsom hans fader och moder, ty han skaffade bort den Baalsstod som hans fader hade låtit göra. 003:003 Dock höll han fast vid de Jerobeams, Nebats sons, synder genom vilka denne hade kommit Israel att synda; från dessa avstod han icke.
003:004 Mesa, konungen i Moab, som ägde mycken boskap, hade i skatt till konungen i Israel erlagt hundra tusen lamm och ull av hundra tusen vädurar. 003:005 Men när Ahab var död, avföll konungen i Moab från konungen i Israel. 003:006 Då drog konung Joram ut från Samaria och mönstrade hela Israel. 003:007 Därefter sände han åstad bud till Josafat, konungen i Juda, och lät säga honom: »Konungen i Moab har avfallit från mig. Vill du draga med mig för att strida mot Moab?» Han svarade: »Ja, jag vill draga ditupp—jag såsom du, mitt folk såsom ditt folk, mina hästar såsom dina hästar!» 003:008 Och han frågade: »Vilken väg skola vi draga ditupp?» Han svarade »Vägen genom Edoms öken.»
003:009 Så drogo då konungen i Israel konungen i Juda och konungen i Edom åstad; men när de hade färdats sju dagsresor, fanns intet vatten för hären och för djuren som de hade med sig. 003:010 Då sade Israels konung: »Ack att HERREN skulle kalla tillhopa dessa tre konungar för att giva dem i Moabs hand!» 003:011 Men Josafat sade: »Finnes här ingen HERRENS profet, så att vi kunna fråga HERREN genom honom?» Då svarade en av Israels konungs tjänare och sade: »Elisa, Safats son, finnes här, han som plägade gjuta vatten på Elias händer.» 003:012 Josafat sade: »Hos honom är HERRENS ord.» Israels konung och Josafat och Edoms konung gingo då ned till honom. 003:013 Men Elisa sade till Israels konung: »Vad har du med mig att göra? Gå du till din faders profeter och till din moders profeter.» Israels konung svarade honom: »Bort det, att HERREN skulle hava kallat tillhopa dessa tre konungar för att giva dem i Moabs hand!» 003:014 Då sade Elisa: »Så sant HERREN Sebaot lever, han vilkens tjänare jag är: om jag icke hade undseende för Josafat, Juda konung, så skulle jag icke akta på dig eller se till dig. 003:015 Men hämten nu hit åt mig en harpospelare.» Så ofta harpospelaren spelade, kom nämligen HERRENS hand över honom. 003:016 Och han sade: »Så säger HERREN: Gräven i denna dal grop vid grop. 003:017 Ty så säger HERREN: I skolen icke märka någon vind, ej heller se något regn, men likväl skall denna dal bliva full med vatten, så att både I själva skolen hava att dricka och eder boskap och edra övriga djur. 003:018 Dock anser HERREN icke ens detta vara nog, utan han vill ock giva Moab i eder hand. 003:019 Och I skolen intaga alla befästa städer och alla andra ansenliga städer, I skolen fälla alla nyttiga träd och kasta igen alla vattenkällor, och alla bördiga åkerstycken skolen I fördärva med stenar.» 003:020 Och se, om morgonen, vid den tid då spisoffret frambäres, strömmade vatten till från Edomssidan, så att landet fylldes med vatten. 003:021 Moabiterna hade nu allasammans hört att konungarna hade dragit upp för att strida mot dem, och alla de som voro vid vapenför ålder eller därutöver blevo uppbådade och stodo nu vid gränsen. 003:022 Men bittida om morgonen, när solen gick upp och lyste på vattnet, sågo moabiterna vattnet framför sig rött såsom blod. 003:023 Då sade de: »Det är blod! Konungarna hava helt visst råkat i strid och därvid dräpt varandra. Nu till plundring, Moab!» 003:024 Men när de kommo till Israels läger, bröto israeliterna fram och slogo moabiterna, så att de flydde för dem. Och de drogo in i landet och slogo ytterligare moabiterna. 003:025 Och städerna förstörde de, och på alla bördiga åkerstycken kastade de var och en sin sten, till dess de hade överhöljt dem, och alla vattenkällor täppte de till, och alla nyttiga träd fällde de, så att de till slut lämnade kvar allenast stenarna av Kir-Hareset. Men när slungkastarna omringade staden och besköto den 003:026 och Moabs konung såg att han icke kunde hålla stånd i striden, tog han med sig sju hundra svärdbeväpnade män för att slå sig igenom till Edoms konung; men de kunde det icke. 003:027 Då tog han sin förstfödde son, den som skulle bliva konung efter honom, och offrade denne på muren till ett brännoffer. Då drabbades Israel av svår hemsökelse, så att de måste bryta upp och lämna honom i fred och vända tillbaka till sitt land igen.
004:001 Och en kvinna som var hustru till en av profetlärjungarna ropade till Elisa och sade: »Min man, din tjänare, har dött, och du vet att din tjänare fruktade HERREN; nu kommer hans fordringsägare och vill taga mina båda söner till trälar. 004:002 Elisa sade till henne: »Vad kan jag göra för dig? Säg mig, vad har du i huset?» Hon svarade: »Din tjänarinna har intet annat i huset än en flaska smörjelseolja.» 004:003 Då sade han: »Gå och låna dig kärl utifrån av alla dina grannar, tomma kärl, men icke för få. 004:004 Gå så in, och stäng igen dörren om dig och dina söner, och gjut i alla dessa kärl; och när ett kärl är fullt, så flytta undan det.» 004:005 Då gick hon ifrån honom. Och sedan hon hade stängt igen dörren om sig och sina söner, buro de fram kärlen till henne, och hon göt i. 004:006 Och när kärlen voro fulla, sade hon till sin son: »Bär fram åt mig ännu ett kärl.» Men han svarade henne: »Här finnes intet kärl mer. Då stannade oljan av. 004:007 Och hon kom och berättade detta för gudsmannen. Då sade han: »Gå och sälj oljan, och betala din skuld. Sedan må du med dina söner leva av det som bliver över.»
004:008 En dag kom Elisa över till Sunem. Där bodde en rik kvinna, som nödgade honom att äta hos sig; och så ofta han sedan kom ditöver, tog han in där och åt. 004:009 Då sade hon en gång till sin man: »Se, jag har förnummit att han som beständigt kommer hitöver är en helig gudsman. 004:010 Så låt oss nu mura upp ett litet rum på taket och där sätta in åt honom en säng, ett bord, en stol och en ljusstake, så att han kan få taga in där, när han kommer till oss.» 004:011 Så kom han dit en dag och fick då taga in i rummet och ligga där. 004:012 Och han sade till sin tjänare Gehasi: »Kalla hit sunemitiskan.» Då kallade han dit henne, och hon infann sig där hos tjänaren. 004:013 Ytterligare tillsade han honom: »Säg till henne: 'Se, du har haft allt detta besvär för oss. Vad kan nu jag göra för dig? Har du något att andraga hos konungen eller hos härhövitsmannen?'» Men hon svarade: »Nej; jag bor ju här mitt ibland mitt folk.» 004:014 Sedan frågade han: »Vad kan jag då göra för henne?» Gehasi svarade: »Jo, hon har ingen son, och hennes man är gammal.» 004:015 Så sade han då: »Kalla henne hitin.» Då kallade han dit henne, och hon stannade i dörren. 004:016 Och han sade: »Nästa år vid just denna tid skall du hava en son i famnen.» Hon svarade: »Nej, min herre, du gudsman, inbilla icke din tjänarinna något sådant.» 004:017 Men kvinnan blev havande och födde en son följande år, just vid den tid som Elisa hade sagt henne.
004:018 Och när gossen blev större, hände sig en dag att han gick ut till sin fader hos skördemännen. 004:019 Då begynte han klaga för sin fader: »Mitt huvud! Mitt huvud!» Denne sade till sin tjänare: »Tag honom och bär honom till hans moder. 004:020 Han tog honom då och förde honom till hans moder. Och han satt i hennes knä till middagstiden; då gav han upp andan. 004:021 Men hon gick upp och lade honom på gudsmannens säng och stängde igen om honom och gick ut. 004:022 Därefter kallade hon på sin man och sade: »Sänd till mig en av tjänarna med en åsninna, så vill jag skynda till gudsmannen; sedan kommer jag strax tillbaka.» 004:023 Han sade: »Varför vill du i dag fara till honom? Det är ju varken nymånad eller sabbat.» Hon svarade: »Oroa dig icke!» 004:024 Sedan lät hon sadla åsninnan och sade till sin tjänare: »Driv på framåt, och gör icke något uppehåll i min färd, förrän jag säger dig till.» 004:025 Så begav hon sig åstad och kom till gudsmannen på berget Karmel. Då nu gudsmannen fick se henne på något avstånd, sade han till sin tjänare Gehasi: »Se, där är sunemitiskan. 004:026 Skynda nu emot henne och fråga henne: 'Allt står väl rätt till med dig och med din man och med gossen?'» Hon svarade: »Ja.» 004:027 Men när hon kom upp till gudsmannen på berget, fattade hon om hans fötter. Då gick Gehasi fram och ville driva henne undan; men gudsmannen sade: »Låt henne vara, ty hennes själ är bedrövad; men HERREN hade fördolt detta för mig och icke låtit mig få veta det.» 004:028 Och hon sade: »Hade jag väl bett min herre om en son? Sade jag icke fastmer att du icke skulle inbilla mig något?» 004:029 Då sade han till Gehasi: »Omgjorda dina länder och tag min stav i din hand och gå åstad; om du möter någon, så hälsa icke på honom, och om någon hälsar på dig, så besvara icke hans hälsning. Och lägg sedan min stav på gossens ansikte.» 004:030 Men gossens moder sade: »Så sant HERREN lever, och så sant du själv lever, jag släpper dig icke.» Då stod han upp och följde med henne. 004:031 Men Gehasi hade redan gått före dem och lagt staven på gossens ansikte; dock hördes icke ett ljud, och intet spår av förnimmelse kunde märkas. Då vände han om och gick honom till mötes och berättade det för honom och sade: »Gossen har icke vaknat upp.» 004:032 Och när Elisa kom in i huset, fick han se att gossen låg död på hans säng. 004:033 Då gick han in och stängde igen dörren om dem båda och bad till HERREN. 004:034 Och han steg upp i sängen och lade sig över gossen, så att han hade sin mun på hans mun, sina ögon på hans ögon och sina händer på hans händer. När han så lutade sig ned över gossen, blev kroppen varm. 004:035 Därefter gick han åter fram och tillbaka i rummet och steg så åter upp i sängen och lutade sig ned över honom. Då nös gossen, ända till sju gånger. Och därpå slog gossen upp ögonen. 004:036 Sedan ropade han på Gehasi och sade: »Kalla hit sunemitiskan.» Då kallade han in henne, och när hon kom in till honom, sade han: »Tag din son.» 004:037 Då kom hon fram och föll ned för hans fötter och bugade sig mot jorden. Därefter tog hon sin son och gick ut.
004:038 Och Elisa kom åter till Gilgal, medan hungersnöden var i landet. När då profetlärjungarna sutto där inför honom, sade han till sin tjänare »Sätt på den stora grytan och koka något till soppa åt profetlärjungarna.» 004:039 Och en av dem gick ut på marken för att plocka något grönt; då fick han se en vild slingerväxt, och av den plockade han något som liknade gurkor, sin mantel full. När han sedan kom in, skar han sönder dem och lade dem i soppgrytan; ty de kände icke till dem. 004:040 Och de öste upp åt männen, för att de skulle äta. Men så snart de hade begynt äta av soppan, gåvo de upp ett rop och sade: »Döden är i grytan, du gudsman!» Och de kunde icke äta. 004:041 Då sade han: »Skaffen hit mjöl.» Detta kastade han i grytan. Därefter sade han: »Ös upp åt folket och låt dem äta.» Och intet skadligt fanns nu mer i grytan.
004:042 Och en man kom från Baal-Salisa och förde med sig åt gudsmannen förstlingsbröd; tjugu kornbröd, och ax av grönskuren säd i sin påse. Då sade han: »Giv det åt folket att äta.» 004:043 Men hans tjänare sade: »Huru skall jag kunna sätta fram detta för hundra män?» Han sade: »Giv det åt folket att äta; ty så säger HERREN: De skola äta och få över. 004:044 Då satte han fram det för dem. Och de åto och fingo över, såsom HERREN hade sagt.
005:001 Naaman, den arameiske konungens härhövitsman, hade stort anseende hos sin herre och var högt aktad, ty genom honom hade HERREN givit seger åt Aram; och han var en tapper stridsman, men spetälsk. 005:002 Nu hade araméerna, en gång då de drogo ut på strövtåg, fört med sig såsom fånge ur Israels land en ung flicka, som kom i tjänst hos Naamans hustru. 005:003 Denna sade till sin fru: »Ack att min herre vore hos profeten i Samaria, så skulle denne nog befria honom från hans spetälska!» 005:004 Då gick hon åstad och berättade detta för sin herre och sade: »Så och så har flickan ifrån Israels land sagt. 005:005 Konungen i Aram svarade: »Far dit, så skall jag sända brev till konungen i Israel.» Så for han då och tog med sig tio talenter silver och sex tusen siklar guld, så ock tio högtidsdräkter. 005:006 Och han överlämnade brevet till Israels konung, och däri stod det: »Nu, när detta brev kommer dig till handa, må du veta att jag har sänt till dig min tjänare Naaman, för att du må befria honom från hans spetälska.» 005:007 När Israels konung hade läst brevet, rev han sönder sina kläder och sade: »Är jag då Gud, så att jag skulle kunna döda och göra levande, eftersom denne sänder bud till mig att jag skall befria en man från hans spetälska? Märken nu och sen huru han söker sak med mig.»
005:008 Men när gudsmannen Elisa hörde att Israels konung hade rivit sönder sina kläder, sände han till konungen och lät säga: »Varför har du rivit sönder dina kläder? Låt honom komma till mig, så skall han förnimma att en profet finnes i Israel.» 005:009 Så kom då Naaman med sina hästar och vagnar och stannade vid dörren till Elisas hus. 005:010 Då sände Elisa ett bud ut till honom och lät säga: »Gå bort och bada dig sju gånger i Jordan, så skall ditt kött åter bliva sig likt, och du skall bliva ren.» 005:011 Men Naaman blev vred och for sin väg, i det han sade: »Jag tänkte att han skulle gå ut till mig och träda fram och åkalla HERRENS, sin Guds, namn och föra sin hand fram och åter över stället och så taga bort spetälskan. 005:012 Äro icke Damaskus' floder, Abana och Parpar, bättre än alla vatten Israel? Då kunde jag ju lika gärna bada mig i dem för att bliva ren.» Så vände han om och for sin väg i vrede. 005:013 Men hans tjänare gingo fram och talade till honom och sade: »Min fader, om profeten hade förelagt dig något svårt, skulle du då icke hava gjort det? Huru mycket mer nu, då han allenast har sagt till dig: 'Bada dig, så bliver du ren'! 005:014 Då for han ned och doppade sig i Jordan sju gånger, såsom gudsmannen hade sagt; och hans kött blev då åter sig likt, friskt såsom en ung gosses kött, och han blev ren.