041:001 Två år därefter hände sig att Farao hade en dröm. Han tyckte sig stå vid Nilfloden. 041:002 Och han såg sju kor, vackra och feta, stiga upp ur floden, och de betade i vassen. 041:003 Sedan såg han sju andra kor, fula och magra, stiga upp ur floden; och de ställde sig bredvid de förra korna på stranden av floden. 041:004 Och de fula och magra korna åto upp de sju vackra och feta korna. Därefter vaknade Farao. 041:005 Men han somnade åter in och såg då i drömmen sju ax, frodiga och vackra, växa på samma strå. 041:006 Sedan såg han sju andra ax skjuta upp, tunna och svedda av östanvinden; 041:007 och de tunna axen uppslukade de sju frodiga och fulla axen. Därefter vaknade Farao och fann att det var en dröm.
041:008 Då han nu om morgonen var orolig till sinnes, sände han ut och lät kalla till sig alla spåmän och alla vise i Egypten. Och Farao förtäljde sina drömmar för dem; men ingen fanns, som kunde uttyda dem för Farao. 041:009 Då talade överste munskänken till Farao och sade: »Jag måste i dag påminna om mina synder. 041:010 När Farao en gång var förtörnad på sina tjänare, satte han mig jämte överste bagaren i fängelse i drabanthövitsmannens hus. 041:011 Då hade vi båda, jag och han, under samma natt en dröm, och våra drömmar hade var sin särskilda betydelse. 041:012 Och jämte oss var där en ung hebré, som var tjänare hos hövitsmannen för drabanterna. För honom förtäljde vi våra drömmar, och han uttydde dem för oss; efter som var och en hade drömt gav han en uttydning. 041:013 Och såsom han uttydde för oss, så gick det. Jag blev åter insatt på min plats, och den andre blev upphängd.»
041:014 Då sände Farao och lät kalla Josef till sig; och man skyndade att föra honom ut ur fängelset. Och han lät raka sig och bytte om kläder och kom inför Farao. 041:015 Och Farao sade till Josef: »Jag har haft en dröm, och ingen finnes, som kan uttyda den. Men jag har hört sägas om dig, att allenast du får höra en dröm, kan du uttyda den.» 041:016 Josef svarade Farao och sade: »I min makt står det icke; men Gud skall giva Farao ett lyckosamt svar.» 041:017 Då sade Farao till Josef: »Jag drömde att jag stod på stranden av Nilfloden. 041:018 Och jag såg sju kor stiga upp ur floden, feta och vackra, och de betade i vassen. 041:019 Sedan såg jag sju andra kor stiga upp, avfallna och mycket fula och magra; i hela Egyptens land har jag icke sett några så fula som dessa. 041:020 Och de magra och fula korna åto upp de sju första, feta korna. 041:021 Men när de hade sväljt ned dem, kunde man icke märka att de hade sväljt ned dem, utan de förblevo fula såsom förut. Därefter vaknade jag. 041:022 Åter drömde jag och såg då sju ax, fulla och vackra, växa på samma strå. 041:023 Sedan såg jag sju andra ax skjuta upp, förtorkade, tunna och svedda av östanvinden; 041:024 och de tunna axen uppslukade de sju vackra axen. Detta omtalade jag för spåmännen; men ingen fanns, som kunde förklara det för mig.»
041:025 Då sade Josef till Farao: »Faraos drömmar hava en och samma betydelse; vad Gud ämnar göra, det har han förkunnat för Farao. 041:026 De sju vackra korna betyda sju år, de sju vackra axen betyda ock sju år; drömmarna hava en och samma betydelse. 041:027 Och de sju magra och fula korna som stego upp efter dessa betyda sju år, så ock de sju tomma axen, de som voro svedda av östanvinden; sju hungerår skola nämligen komma. 041:028 Detta menade jag, när jag sade till Farao: Vad Gud ämnar göra, det har han låtit Farao veta. 041:029 Se, sju år skola komma med stor ymnighet över hela Egyptens land. 041:030 Men efter dem skola sju hungerår inträffa, sådana att man skall förgäta all den förra ymnigheten i Egyptens land, och hungersnöden skall förtära landet. 041:031 Och man skall icke hava något minne av den förra ymnigheten i landet, för den hungersnöds skull som sedan kommer, ty den skall bliva mycket svår. 041:032 Men att Farao har haft drömmen två gånger, det betyder att detta är av Gud fast bestämt, och att Gud skall låta det ske snart. 041:033 Må nu alltså Farao utse en förståndig och vis man, som han kan sätta över Egyptens land. 041:034 Må Farao göra så; må han ock förordna tillsyningsmän över landet och taga upp femtedelen av avkastningen i Egyptens land under de sju ymniga åren. 041:035 Må man under dessa kommande goda år samla in allt som kan tjäna till föda och hopföra säd under Faraos vård i städerna, för att tjäna till föda, och må man sedan förvara den, 041:036 så att dessa födoämnen finnas att tillgå för landet under de sju hungerår som skola komma över Egyptens land. Så skall landet icke behöva förgås genom hungersnöden.»
041:037 Det talet behagade Farao och alla hans tjänare. 041:038 Och Farao sade till sina tjänare: »Kunna vi finna någon i vilken Guds Ande så är som i denne?» 041:039 Och Farao sade till Josef: »Eftersom Gud har kungjort för dig allt detta, finnes ingen som är så förståndig och vis som du. 041:040 Du skall förestå mitt hus, och efter dina befallningar skall allt mitt folk rätta sig; allenast däri att tronen förbliver min vill jag vara förmer än du.» 041:041 Ytterligare sade Farao till Josef: »Jag sätter dig nu över hela Egyptens land.» 041:042 Och Farao tog ringen av sin hand och satte den på Josefs hand och lät kläda honom i kläder av fint linne och hängde den gyllene kedjan om hans hals. 041:043 Och han lät honom åka i vagnen närmast efter sin egen, och man utropade framför honom »abrek». Och han satte honom över hela Egyptens land. 041:044 Och Farao sade till Josef: »Jag är Farao; utan din vilja skall ingen i hela Egyptens land lyfta hand eller fot.» 041:045 Och Farao gav Josef namnet Safenat-Panea och gav honom till hustru Asenat, dotter till Poti-Fera, prästen i On. Och Josef begav sig ut och besåg Egyptens land.
041:046 Josef var trettio år gammal, när han stod inför Farao, konungen i Egypten. Och Josef gick ut ifrån Farao och färdades omkring i hela Egyptens land. 041:047 Och landet gav under de sju ymniga åren avkastning i överflöd; 041:048 och under dessa sju år som kommo i Egyptens land samlade han in allt som kunde tjäna till föda och lade upp det i städerna. I var särskild stad lade han upp de födoämnen som man hämtade ifrån fälten däromkring. 041:049 Så hopförde Josef säd i stor myckenhet, såsom sanden i havet, till dess man måste upphöra att hålla räkning på den, eftersom det var omöjligt att hålla räkning på den.
041:050 Och åt Josef föddes två söner, innan något hungerår kom; de föddes åt honom av Asenat, dotter till Poti-Fera, prästen i On. 041:051 Och Josef gav åt den förstfödde namnet Manasse, »ty», sade han, »Gud har låtit mig förgäta all min olycka och hela min faders hus.» 041:052 Och åt den andre gav han namnet Efraim, »ty», sade han, »Gud har gjort mig fruktsam i mitt lidandes land».
041:053 Men de sju ymniga åren som först hade kommit i Egyptens land gingo till ända; 041:054 sedan begynte de sju hungeråren, såsom Josef hade förutsagt. Och hungersnöd uppstod i alla andra länder; men i Egyptens land fanns bröd överallt. 041:055 Och när hela Egyptens land begynte hungra och folket ropade till Farao efter bröd, sade Farao till alla egyptier: »Gån till Josef, och gören vad han säger eder.» 041:056 När nu alltså hungersnöd var över hela landet, öppnade Josef alla förrådshus och sålde säd åt egyptierna. Men hungersnöden blev allt större i Egyptens land; 041:057 och från alla länder kom man till Josef i Egypten för att köpa säd, ty hungersnöden blev allt större i alla länder.
042:001 Men när Jakob förnam att säd fanns i Egypten, sade han till sina söner: »Varför stån I så rådlösa?» 042:002 Och han sade vidare: »Se, jag har hört att i Egypten finnes säd; faren ditned och köpen därifrån säd åt oss, för att vi må leva och icke dö.» 042:003 Då foro tio av Josefs bröder ned för att köpa säd i Egypten. 042:004 Men Benjamin, Josefs broder, blev icke av Jakob sänd åstad med sina bröder, ty han fruktade att någon olycka kunde hända honom. 042:005 Så kommo då, bland de andra, också Israels söner för att köpa säd; ty hungersnöd rådde i Kanaans land.
042:006 Och Josef var den som hade att befalla i landet; det var han som sålde säd åt allt folket i landet. Då nu Josefs bröder kommo dit, föllo de ned till jorden på sitt ansikte inför honom. 042:007 När då Josef fick se sina bröder, kände han igen dem; men han ställde sig främmande mot dem och tilltalade dem hårt och frågade dem: »Varifrån kommen I?» De svarade: »Från Kanaans land, för att köpa säd till föda åt oss.» 042:008 Och fastän Josef kände igen sina bröder, kände de icke igen honom. 042:009 Men Josef tänkte på de drömmar som han hade drömt om dem. Och han sade till dem: »I ären spejare, I haven kommit för att se efter, var landet är utan skydd.» 042:010 De svarade honom: »Nej, herre, dina tjänare hava kommit för att köpa säd till föda åt sig. 042:011 Vi äro alla söner till en och samma man; vi äro redliga män, dina tjänare äro inga spejare.» 042:012 Men han sade till dem: »Jo, I haven kommit för att se efter, var landet är utan skydd.» 042:013 De svarade: »Vi, dina tjänare, äro tolv bröder, söner till en och samma man i Kanaans land; men den yngste är nu hemma hos vår fader, och en är icke mer till.» 042:014 Josef sade till dem: »Det är såsom jag sade eder: I ären spejare. 042:015 Och på detta sätt vill jag pröva eder: så sant Farao lever, I skolen icke slippa härifrån, med mindre eder yngste broder kommer hit. 042:016 En av eder må fara och hämta hit eder broder. Men I andra skolen stanna såsom fångar, för att jag så må pröva om I haven talat sanning. Ty om så icke är, då ären I spejare, så sant Farao lever.» 042:017 Därefter lät han hålla dem allasammans i fängelse under tre dagar.