138:004 HERRE, alla jordens konungar skola tacka dig, när de få höra din muns tal. 138:005 De skola sjunga om HERRENS vägar, ty HERRENS ära är stor. 138:006 Ja, HERREN är hög, men han ser till det låga, och han känner den högmodige fjärran ifrån.
138:007 Om ock min väg går genom nöd, så behåller du mig vid liv; du räcker ut din hand till värn mot mina fienders vrede, och din högra hand frälsar mig. 138:008 HERREN skall fullborda sitt verk för mig. HERRE, din nåd varar evinnerligen; övergiv icke dina händers verk.
139:001 För sångmästaren; av David; en psalm.
HERRE, du utrannsakar mig och känner mig. 139:002 Evad jag sitter eller uppstår, vet du det; du förstår mina tankar fjärran ifrån. 139:003 Evad jag går eller ligger, utforskar du det, och med alla mina vägar är du förtrogen. 139:004 Ty förrän ett ord är på min tunga, se, så känner du, HERRE, det till fullo. 139:005 Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand. 139:006 En sådan kunskap är mig alltför underbar; den är mig för hög, jag kan icke begripa den.
139:007 Vart skall jag gå för din Ande, och vart skall jag fly för ditt ansikte? 139:008 Fore jag upp till himmelen, så är du där, och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där.
139:009 Toge jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet, 139:010 så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig. 139:011 Och om jag sade: »Mörker må betäcka mig och ljuset bliva natt omkring mig», 139:012 så skulle själva mörkret icke vara mörkt för dig, natten skulle lysa såsom dagen: ja, mörkret skulle vara såsom ljuset.
139:013 Ty du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i min moders liv. 139:014 Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart; ja, underbara äro dina verk, min själ vet det väl. 139:015 Benen i min kropp voro icke förborgade för dig, när jag bereddes i det fördolda, när jag bildades i jordens djup. 139:016 Dina ögon sågo mig, när jag ännu knappast var formad; alla mina dagar blevo uppskrivna i din bok, de voro bestämda, förrän någon av dem hade kommit.
139:017 Huru outgrundliga äro icke för mig dina tankar, o Gud, huru stor är icke deras mångfald! 139:018 Skulle jag räkna dem, så vore de flera än sanden; när jag uppvaknade, vore jag ännu hos dig.
139:019 Gud, o att du ville dräpa de ogudaktiga! Ja, måtte de blodgiriga vika bort ifrån mig, 139:020 de som tala om dig med ränker i sinnet, de som hava bragt dina städer i fördärv! 139:021 Skulle jag icke hata dem som hata dig, HERRE? Skulle jag icke känna leda vid dem som stå dig emot? 139:022 Jag hatar dem med starkaste hat; ja, mina fiender hava de blivit.
139:023 Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta; pröva mig och känn mina tankar, 139:024 och se till, om jag är stadd på en olycksväg, och led mig på den eviga vägen.