031:020 För den betryckte öppnar hon sin hand och räcker ut sina armar mot den fattige.
031:021 Av snötiden fruktar hon intet för sitt hus, ty hela hennes hus har kläder av scharlakan.
031:022 Sköna täcken gör hon åt sig, hon har kläder av finaste linne och purpur.
031:023 Hennes man är känd i stadens portar, där han sitter bland landets äldste.
031:024 Fina linneskjortor gör hon och säljer dem, och bälten avyttrar hon till krämaren.
031:025 Kraft och heder är hennes klädnad, och hon ler mot den dag som kommer.
031:026 Sin mun upplåter hon med vishet, och har vänlig förmaning på sin tunga.
031:027 Hon vakar över ordningen i sitt hus och äter ej i lättja sitt bröd.
031:028 Hennes söner stå upp och prisa henne säll, hennes man likaså och förkunnar hennes lov:
031:029 »Många idoga kvinnor hava funnits, men du, du övergår dem allasammans.»