005:002 Ty tanklöshet har med sig mångahanda besvär, och en dåres röst har överflöd på ord.

005:003 När du har gjort ett löfte åt Gud, så dröj icke att infria det; ty till dårar har han icke behag. Det löfte du har givit skall du infria. 005:004 Det är bättre att du intet lovar, än att du gör ett löfte och icke infriar det. 005:005 Låt icke din mun draga skuld över hela din kropp; och säg icke inför Guds sändebud att det var ett förhastande. Icke vill du att Gud skall förtörnas för ditt tals skull, så att han fördärvar sina händers verk? 005:006 Se, där mycken tanklöshet och fåfänglighet är, där är ock en myckenhet av ord. Ja, Gud må du frukta.

005:007 Om du ser att den fattige förtryckes, och att rätt och rättfärdighet våldföres i landet, så förundra dig icke däröver; ty på den höge vaktar en högre, och andra ännu högre vakta på dem båda. 005:008 Och vid allt detta är det en förmån för ett land att hava en konung som så styr, att marken bliver brukad.

005:009 Den som så älskar penningar bliver icke mätt på penningar, och den som älskar rikedom har ingen vinning därav.

Också detta är fåfänglighet.

005:010 När ägodelarna förökas, bliva ock de som äta av dem många; och till vad gagn äro de då för ägaren, utom att hans ögon få se dem? 005:011 Söt är arbetarens sömn, vare sig han har litet eller mycket att äta; men den rikes överflöd tillstädjer honom icke att sova.

005:012 Ett bedrövligt elände som jag har sett under solen är det att hopsparad rikedom kan bliva sin ägare till skada. 005:013 Och om rikedomen har gått förlorad för någon genom en olycka, så får hans son, om han har fött en son, alls intet därav. 005:014 Sådan som han kom ur sin moders liv måste han själv åter gå bort, lika naken som han kom, och för sin möda får han alls intet som han kan taga med sig. 005:015 Också det är ett bedrövligt elände. Om han måste gå bort alldeles sådan som han kom, vad förmån har han då därav att han så mödar sig—för vind? 005:016 Nej, alla sina livsdagar framlever han i mörker; och mycken grämelse har han, och plåga och förtret.

005:017 Se, vad jag har funnit vara bäst och skönast för människan, det är att hon äter och dricker och gör sig goda dagar vid den möda som hon har under solen, medan de livsdagar vara, som Gud giver henne; ty detta är den del hon får. 005:018 Och om Gud åt någon har givit rikedom och skatter, och därtill förunnat honom makt att njuta härav och att göra sig till godo sin del och att vara glad under sin möda, så är också detta en Guds gåva. 005:019 Ty man tänker då icke så mycket på sina livsdagars gång, när Gud förlänar glädje i hjärtat.

006:001 Ett elände som jag har sett under solen, och som kommer tungt över människorna är det, 006:002 när Gud åt någon har givit rikedom och skatter och ära, så att denne för sin räkning intet saknar av allt det han önskar sig, och Gud sedan icke förunnar honom makt att själv njuta därav, utan låter en främling få njuta därav; detta är fåfänglighet och en usel plåga. 006:003 Om en man än finge hundra barn och finge leva i många år, ja, om hans livsdagar bleve än så många, men hans själ icke finge njuta sig mätt av hans goda, och om han så bleve utan begravning, då säger jag: lyckligare än han är ett ofullgånget foster. 006:004 Ty såsom ett fåfängligt ting har detta kommit till världen, och i mörker går det bort, och i mörker höljes dess namn; 006:005 det fick ej ens se solen, och det vet av intet. Ett sådant har bättre ro än han. 006:006 Ja, om han än levde i två gånger tusen år utan att få njuta något gott—gå icke ändå alla till samma mål?

006:007 All människans möda är för hennes mun, och likväl bliver hennes hunger icke mättad.