030:019 Ja, du folk som bor på Sion, i Jerusalem, ingalunda må du gråta. Han skall förvisso vara dig nådig, när du ropar; så snart han hör din röst, skall han svara dig. 030:020 Ty väl skall Herren giva eder nödens bröd och fångenskapens dryck, men sedan skola dina lärare icke mer sättas å sido, utan dina ögon skola se upp till dina lärare. 030:021 Och om du viker av, vare sig åt höger eller åt vänster, så skola dina öron höra detta ord ljuda bakom dig; »Här är vägen, vandren på en.» 030:022 Då skolen I akta för orent silvret varmed edra skurna beläten äro överdragna, och guldet varmed edra gjutna beläten äro belagda; du skall kasta ut det såsom orenlighet och säga till det: »Bort härifrån!» 030:023 Och han skall giva regn åt säden som du har sått på din mark, och han skall av markens gröda giva dig bröd som är kraftigt och närande; och din boskap skall på den tiden gå i bet på vida ängar. 030:024 Och oxarna och åsnorna med vilka man brukar jorden, de skola äta saltad blandsäd om man har kastat med vanna och kastskovel. 030:025 Och på alla höga berg och alla stora höjder skola bäckar rinna upp med strömmande vatten—när den stora slaktningens dag kommer, då torn skola falla. 030:026 Och månens ljus skall bliva såsom solens ljus, och solens ljus skall varda sju gånger klarare, såsom ett sjufaldigt dagsljus, när den tid kommer, då HERREN förbinder sitt folks skador och helar såren efter slagen som det har fått.
030:027 Se, HERRENS namn kommer fjärran ifrån, med brinnande vrede och med tunga rökmoln; hans läppar äro fulla av förgrymmelse, och hans tunga är såsom förtärande eld; 030:028 hans andedräkt är lik en ström som svämmar över, så att den når ändå upp till halsen. Ty han vill sålla folken i förintelsens såll och lägga i folkslagens mun ett betsel, till att leda dem vilse. 030:029 Då skolen I sjunga såsom i en natt då man firar helig högtid, och edra hjärtan skola glädja sig, såsom när man under flöjters ljud tågar upp på HERRENS berg, upp till Israels klippa. 030:030 Och HERREN skall låta höra sin röst i majestät och visa huru hans arm drabbar, i vredesförgrymmelse och med förtärande eldslåga, med storm och störtskurar och hagelstenar. 030:031 Ty för HERRENS röst skall Assur bliva förfärad, när han slår honom med sitt ris. 030:032 Och så ofta staven far fram och HERREN efter sitt rådslut låter den falla på honom skola pukor och harpor ljuda. Gång på gång skall han lyfta sin arm till att strida mot honom. 030:033 Ty en Tofetplats är längesedan tillredd, ja ock för konungen är den gjord redo, och djup och vid är den; dess rund är fylld av eld och av ved i myckenhet, och lik en svavelström skall HERRENS Ande sätta den i brand.
031:001 Ve dem som draga åstad ned till Egypten för att få hjälp, i det de förlita sig på hästar, dem som sätta sin förtröstan på vagnar, därför att där finnas så många, och på ryttare, därför att mängden är så stor, men som ej vända sin blick till Israels Helige och icke fråga efter HERREN! 031:002 Också han är ju vis; han låter olyckan komma, och han ryggar icke sina ord. Han reser sig upp mot de ondas hus och mot den hjälp som ogärningsmännen sända. 031:003 Ty egyptierna äro människor och äro icke Gud, deras hästar äro kött och icke ande. Och HERREN skall räcka ut sin hand, och då skall hjälparen vackla och den hjälpte falla, och båda skola tillhopa förgås. 031:004 Ty så har HERREN sagt till mig: Såsom ett lejon ryter, ett ungt lejon över sitt rov, och icke skrämmes bort av herdarnas rop eller rädes för deras larm, när de i mängd samlas dit, så skall HERREN Sebaot fara ned för att strida på Sions berg och uppe på dess höjd. 031:005 Såsom fågeln breder ut sina vingar, så skall HERREN Sebaot beskärma Jerusalem; han skall beskärma och hjälpa, han skall skona och rädda.
031:006 Så vänden nu om till honom, från vilken I haven avfallit genom ett så djupt fall, I Israels barn. 031:007 Ty på den tiden skall var och en av eder kasta bort de avgudar av silver och de avgudar av guld, som edra händer hava gjort åt eder till synd. 031:008 Och Assur skall falla, men icke för en mans svärd; ett svärd, som icke är en människas, skall förtära honom. Han skall fly för svärd, och hans unga män skola bliva trälar. 031:009 Och hans klippa skall förgås av skräck, och hans furstar skola i förfäran fly ifrån baneret. Så säger HERREN, han som har sin eld på Sion och sin ugn i Jerusalem.
032:001 En konung skall uppstå, som skall regera med rättfärdighet, och härskare, som skola härska med rättvisa. 032:002 Var och en av dem skall vara såsom en tillflykt i stormen, ett skydd mot störtskuren; de skola vara såsom vattenbäckar i en ödemark, såsom skuggan av en väldig klippa i ett törstigt land. 032:003 Då skola de seendes ögon icke vara förblindade, och de hörandes öron skola lyssna till. 032:004 Då skola de lättsinnigas hjärtan bliva förståndiga och vinna kunskap, och de stammandes tungor skola tala flytande och tydligt. 032:005 Dåren skall då icke mer heta ädling, ej heller bedragaren kallas herre. 032:006 Ty en dåre talar dårskap, och hans hjärta reder till fördärv; så övar han gudlöshet och talar, vad förvänt är, om HERREN, så låter han den hungrige svälta och nekar den törstige en dryck vatten. 032:007 Och bedragaren brukar onda vapen, han tänker ut skändliga anslag till att fördärva de betryckta genom lögnaktiga ord, fördärva en fattig, som har rätt i sin talan. 032:008 Men en ädling tänker ädla tankar och står fast vid det som ädelt är.
032:009 I kvinnor, som ären så säkra, stån upp och hören min röst; I sorglösa jungfrur, lyssnen till mitt tal. 032:010 När år och dagar hava gått, då skolen I darra, I som ären så sorglösa, ty då är det slut med all vinbärgning, och ingen fruktskörd kommer mer. 032:011 Bäven, I som ären så säkra, darren, I som ären så sorglösa, läggen av edra kläder och blotten eder, kläden edra länder med säcktyg. 032:012 Slån eder för bröstet och klagen över de sköna fälten, över de fruktsamma vinträden, 032:013 över mitt folks åkrar som fyllas av törne och tistel, ja, över alla glädjens boningar i den yra staden. 032:014 Ty palatsen äro övergivna, den folkrika staden ligger öde, Ofelhöjden med vakttornet är förvandlad till grotthålor för evig tid, till en plats, där vildåsnor hava sin fröjd och där hjordar beta— 032:015 detta intill dess att ande från höjden bliver utgjuten över oss. Då skall öknen bliva ett bördigt fält och det bördiga fältet räknas såsom vildmark; 032:016 då skall rätten taga sin boning i öknen och rättfärdigheten bo på det bördiga fältet. 032:017 Och rättfärdighetens frukt skall vara frid och rättfärdighetens vinning vara ro med trygghet till evig tid. 032:018 Och mitt folk skall bo i fridshyddor, i trygga boningar och på säkra viloplatser. 032:019 Men under hagelskurar skall skogen fällas, och djupt skall staden bliva ödmjukad. 032:020 Sälla ären då I som fån så vid alla vatten, I som kunnen låta edra oxar och åsnor fritt ströva omkring.
033:001 Ve dig, du fördärvare, som själv har gått fri ifrån fördärvet! Ve dig, du härjare, som själv har undgått förhärjning! När du har fyllt ditt mått att fördärva, drabbas du själv av fördärvet; när du har fullbordat till härjande drabbas du själv av förhärjning. 033:002 HERRE, var oss nådig, dig förbida vi. Var dessas arm var morgon; ja, var vår frälsning i nödens tid. 033:003 För ditt väldiga dån fly folken bort; när du reser dig upp, förskingras folkslagen. 033:004 Och man får skövla och taga byte efter eder, såsom gräsmaskar skövla; såsom gräshoppor störta fram, så störtar man över det.
033:005 HERREN är hög, ty han bor i höjden; han uppfyller Sion med rätt och rättfärdighet. 033:006 Ja, trygga tider skola komma för dig! Vishet och kunskap bereda Sion frälsning i rikt mått, och HERRENS fruktan skall vara deras skatt. 033:007 Hör, deras hjältar klaga därute, fredsbudbärarna gråta bitterligen. 033:008 Vägarna äro öde, ingen går mer på stigarna. Han bryter förbund, han aktar städer ringa, människor räknar han för intet. 033:009 Landet ligger sörjande och försmäktar, Libanon blyges och står förvissnat, Saron har blivit likt en hedmark, Basans och Karmels skogar fälla sina löv. 033:010 Men nu vill jag stå upp, säger HERREN, nu vill jag resa mig upp, nu vill jag upphäva mig. 033:011 Med halm gån I havande, och strå föden I; edert raseri är en eld, som skall förtära eder själva. 033:012 Folken skola förbrännas och bliva till aska, ja, likna avhugget törne, som brinner upp i eld. 033:013 Så hören nu, I som fjärran ärer, vad jag har gjort; förnimmen min makt, I som nära ären. 033:014 Syndarna i Sion bliva förskräckta, bävan griper de gudlösa. »Vem av oss kan härda ut vid en förtärande eld, vem av oss kan bo vid en evig glöd?» 033:015 Den som vandrar i rättfärdighet och talar, vad rätt är, den som föraktar, vad som vinnes genom orätt och våld, och den som avhåller sina händer från att taga mutor, den som tillstoppar sina öron för att icke höra om blodsgärningar och tillsluter sina ögon för att icke se, vad ont är, 033:016 han skall bo på höjderna, klippfästen skola vara hans värn, sitt bröd skall han få, och vatten skall han hava beständigt. 033:017 Ja, dina ögon skola skåda en konung i hans härlighet, de skola blicka ut över ett vidsträckt land. 033:018 Då skall ditt hjärta tänka tillbaka på förskräckelsens tid: »Var är nu skatteräknaren, var är nu skattevägaren, var är den som räknade tornen?» 033:019 Du slipper då att se det fräcka folket, folket, vars obegripliga språk man ej kunde förstå, vars stammande tungomål ingen kunde tyda. 033:020 Men skåda på Sion, våra högtiders stad, låt dina ögon betrakta Jerusalem: det är en säker boning, ett tält, som icke flyttas bort, ett vars pluggar aldrig ryckas upp och av vars streck intet enda brister sönder. 033:021 Ja, vi hava där HERREN, den väldige; han är för oss såsom floder och breda strömmar; ingen roddflotta kommer där fram, och det väldigaste skepp kan ej fara däröver. 033:022 Ty HERREN är vår domare, HERREN är vår härskare, HERREN är vår konung, han frälsar oss. 033:023 Dina tåg hänga slappa, de hålla ej masten stadig, ej seglet spänt. Men då skall rövat gods utskiftas i myckenhet, ja, också de lama skola då taga byte. 033:024 Och ingen av invånarna skall säga: »Jag är svag», ty folket, som där bor, har fått sin missgärning förlåten.
034:001 Träden fram, I folk, och hören; I folkslag, akten härpå. Jorden höre och allt vad på den är, jordens krets och vad som alstras därav. 034:002 Ty HERREN är förtörnad på alla folk och vred på all deras här; han giver dem till spillo, han överlämnar dem till att slaktas. 034:003 Deras slagna kämpar ligga bortkastade, och stank stiger upp från deras döda kroppar, och bergen flyta av deras blod. 034:004 Himmelens hela härskara förgås, och himmelen själv hoprullas såsom en bokrulle; hela dess härskara faller förvissnad ned, lik vissnade löv från vinrankan, lik vissnade blad ifrån fikonträdet. 034:005 Ty mitt svärd har druckit sig rusigt i himmelen; se, det far ned på Edom till dom, på det folk jag har givit till spillo. 034:006 Ja, ett svärd har HERREN, det dryper av blod och är dränkt i fett, i lamms och bockars blod, i fett ifrån vädurars njurar; ty HERREN anställer ett offer i Bosra, ett stort slaktande i Edoms land. 034:007 Vildoxar fällas ock därvid, tjurar, både små och stora. Deras land dricker sig rusigt av blod, och deras jord bliver dränkt i fett. 034:008 Ty detta är en HERRENS hämndedag, ett vedergällningens år, då han utför Sions sak. 034:009 Då bliva Edoms bäckar förvandlade till tjära och dess jord till svavel; ja, dess land bliver förbytt i brinnande tjära. 034:010 Varken natt eller dag skall den branden slockna, evinnerligen skall röken därav stiga upp. Från släkte till släkte skall landet ligga öde, aldrig i evighet skall någon gå där fram. 034:011 Pelikaner och rördrommar skola taga det i besittning, uvar och korpar skola bo däri; ty förödelsens mätsnöre och förstörelsens murlod skall han låta komma däröver. 034:012 Av dess ädlingar skola inga finnas kvar där, som kunna utropa någon till konung; och alla dess furstar få en ände. 034:013 Dess palatser fyllas av törne, nässlor och tistlar växa i dess fästen; och det bliver en boning för ökenhundar och ett tillhåll för strutsar. 034:014 Schakaler bo där tillsammans med andra ökendjur, och gastar ropa där till varandra; ja, där kan Lilit få ro, där kan hon finna en vilostad. 034:015 Där reder pilormen sitt bo och lägger sina ägg och kläcker så ut ynglet och samlar det i sitt skygd; ja, där komma gamarna tillhopa, den ene möter där den andre. 034:016 Söken efter i HERRENS bok och läsen däri; icke ett enda av de djuren skall utebliva, det ena skall icke fåfängt söka det andra. Ty det är hans mun, som bjuder det, det är hans Ande, som samlar dem tillhopa. 034:017 Det är han, som kastar lott för dem, hans hand tillskiftar dem deras mark efter mätsnöre; till evig tid skola de hava den till besittning, från släkte till släkte bo därpå.
035:001 Öknen och ödemarken skola glädja sig, och hedmarken skall fröjdas och blomstra såsom en lilja. 035:002 Den skall blomstra skönt och fröjda sig, ja, fröjda sig och jubla; Libanons härlighet skall bliva den given, Karmels och Sarons prakt. Ja, de skola få se HERRENS härlighet, vår Guds prakt. 035:003 Stärken maktlösa händer, given kraft åt vacklande knän. 035:004 Sägen till de försagda: »Varen frimodiga, frukten icke.» Se, eder Gud kommer med hämnd; vedergällning kommer från Gud, ja, själv kommer han och frälsar eder. 035:005 Då skola de blindas ögon öppnas och de dövas öron upplåtas. 035:006 Då skall den lame hoppa såsom en hjort, och den stummes tunga skall jubla. Ty vatten skola bryta fram i öknen och strömmar på hedmarken. 035:007 Av förbränt land skall bliva en sjö och av torr mark vattenkällor; på den plats, där ökenhundar lägrade sig, skall växa gräs jämte vass och rör. 035:008 Och en banad väg, en farväg, skall gå där fram, och den skall kallas »den heliga vägen»; ingen oren skall färdas därpå, den skall vara för dem själva. Den som vandrar den vägen skall icke gå vilse, om han ock hör till de fåkunniga. 035:009 Där skall icke vara något lejon, ej heller skall något annat vilddjur komma dit. Intet sådant skall finnas där, men ett frälsat folk skall vandra på den. 035:010 Ja, HERRENS förlossade skola vända tillbaka och komma till Sion med jubel; evig glädje skall kröna deras huvuden, fröjd och glädje skola de undfå, men sorg och suckan skola fly bort.