001:003 Och konungen befallde Aspenas, sin överste hovman, att han skulle av Israels barn taga till sig ynglingar av konungslig släkt eller av förnäm börd, 001:004 sådana som icke hade något lyte, utan voro fagra att skåda och utrustade med förstånd till att inhämta allt slags visdom, kloka och läraktiga ynglingar, som kunde bliva dugliga att tjäna i konungens palats; dem skulle han låta undervisa i kaldéernas skrift och tungomål. 001:005 Och konungen bestämde åt dem ett visst underhåll för var dag, av konungens egen mat och av det vin han själv drack, och befallde att man skulle uppfostra dem i tre år; när den tiden vore förliden, skulle de få göra tjänst hos konungen.
001:006 Bland dessa voro nu Daniel, Hananja, Misael och Asarja, av Juda barn. 001:007 Men överste hovmannen gav dem andra namn: Daniel kallade han Beltesassar, Hananja Sadrak, Misael Mesak och Asarja Abed-Nego.
001:008 Men Daniel lät sig angeläget vara att icke orena sig med konungens mat eller med vinet som denne drack av; och han bad överste hovmannen att han icke skulle nödgas orena sig. 001:009 Och Gud lät Daniel finna nåd och barmhärtighet inför överste hovmannen. 001:010 Men överste hovmannen sade till Daniel: »Jag fruktar att min herre, konungen, som har beställt om eder mat och dryck, då skall finna edra ansikten magrare än de ynglingars som äro jämnåriga med eder, och att I så skolen draga skuld över mitt huvud inför konungen.»
001:011 Då sade Daniel till hovmästaren som av överste hovmannen hade blivit satt till att hava uppsikt över Daniel, Hananja, Misael och Asarja: 001:012 »Gör ett försök med dina tjänare i tio dagar, och låt giva oss grönsaker att äta och vatten att dricka. 001:013 Sedan må du jämföra vårt utseende med de ynglingars som hava ätit av konungens mat; och efter vad du då anser må du göra med dina tjänare.»
001:014 Och han lyssnade till denna deras begäran och gjorde ett försök med dem i tio dagar. 001:015 Och efter de tio dagarnas förlopp befunnos de vara fagrare att skåda och stadda vid bättre hull än alla de ynglingar som hade ätit av konungens mat. 001:016 Då lät hovmästaren dem allt fortfarande slippa den mat som hade varit bestämd för dem och det vin som de skulle hava druckit, och gav dem grönsaker.
001:017 Åt dessa fyra ynglingar gav nu Gud kunskap och insikt i allt slags skrift och visdom; och Daniel fick förstånd på alla slags syner och drömmar. 001:018 Och när den tid var förliden, efter vilken de, enligt konungens befallning, skulle föras fram för honom, blevo de av överste hovmannen förda inför Nebukadnessar 001:019 När då konungen talade med dem, fanns bland dem alla ingen som kunde förliknas med Daniel, Hananja, Misael och Asarja; och de fingo så göra tjänst hos konungen. 001:020 Och närhelst konungen tillfrågade dem i en sak som fordrade vishet i förståndet, fann han dem vara tio gånger klokare än någon av de spåmän och besvärjare som funnos i hela hans rike. 001:021 Och Daniel fortfor så intill konung Kores' första regeringsår.
002:001 I sitt andra regeringsår hade Nebukadnessar drömmar av vilka han blev orolig till sinnes, och sömnen vek bort ifrån honom. 002:002 Då lät konungen tillkalla sina spåmän, besvärjare, trollkarlar och kaldéer, för att de skulle giva konungen till känna vad han hade drömt, och de kommo och trädde fram för konungen.
002:003 Och konungen sade till dem: »Jag har haft en dröm, och jag är orolig till sinnes och ville veta vad jag har drömt.» 002:004 Då talade kaldéerna till konungen på arameiska: »Må du leva evinnerligen, o konung! Förtälj drömmen för dina tjänare, så skola vi meddela uttydningen.» 002:005 Konungen svarade och sade till kaldéerna: »Nej, mitt oryggliga beslut är, att om I icke sägen mig drömmen och dess uttydning, skolen I huggas i stycken, och edra hus skola göras till platser för orenlighet. 002:006 Men om I meddelen drömmen och dess uttydning, så skolen I få gåvor och skänker och stor ära av mig. Meddelen mig alltså nu drömmen och dess uttydning.» 002:007 De svarade för andra gången och sade: »Konungen må förtälja drömmen för sina tjänare, så skola vi meddela uttydningen.» 002:008 Konungen svarade och sade: »Jag märker nogsamt att I viljen vinna tid, eftersom I sen att mitt beslut är oryggligt, 002:009 att om I icke sägen mig drömmen, domen över eder icke kan bliva annat än en. Ja, I haven kommit överens om att inför mig föra lögnaktigt och bedrägligt tal, i hopp att tiderna skola förändra sig. Sägen mig alltså nu vad jag har drömt, så märker jag att I ock kunnen meddela mig uttydningen därpå.» 002:010 Då svarade kaldéerna konungen och sade: »Det finnes ingen människa på jorden, som förmår meddela konungen det som han vill veta; aldrig har ju heller någon konung, huru stor och mäktig han än var, begärt sådant som detta av någon spåman eller besvärjare eller kaldé. 002:011 Ty det som konungen begär är alltför svårt, och ingen finnes, som kan meddela konungen det, förutom gudarna; och de hava icke sin boning ibland de dödliga.
002:012 Då blev konungen vred och mycket förtörnad och befallde att man skulle förgöra alla de vise i Babel. 002:013 När alltså påbudet härom hade blivit utfärdat och man skulle döda de vise, sökte man ock efter Daniel och hans medbröder för att döda dem. 002:014 Då vände sig Daniel med kloka och förståndiga ord till Arjok, översten för konungens drabanter, vilken hade dragit ut för att döda de vise i Babel. 002:015 Han tog till orda och frågade Arjok, konungens hövitsman: »Varför har detta stränga påbud blivit utfärdat av konungen?» Då omtalade Arjok för Daniel vad som var på färde. 002:016 Och Daniel gick in och bad konungen att tid måtte beviljas honom, så skulle han meddela konungen uttydningen. 002:017 Därefter gick Daniel hem och omtalade för Hananja, Misael och Asarja, sina medbröder, vad som var på färde, 002:018 och han uppmanade dem att bedja himmelens Gud om förbarmande, så att denna hemlighet bleve uppenbarad, på det att icke Daniel och hans medbröder måtte förgöras tillika med de övriga vise Babel.
002:019 Då blev hemligheten uppenbarad för Daniel i en syn om natten. Och Daniel lovade himmelens Gud därför; 002:020 Daniel hov upp sin röst och sade: »Lovat vare Guds namn från evighet till evighet! Ty vishet och makt höra honom till. 002:021 Han låter tider och stunder omskifta, han avsätter konungar och tillsätter konungar, han giver åt de visa deras vishet och åt de förståndiga deras förstånd. 002:022 Han uppenbarar det som är djupt och förborgat, han vet vad i mörkret är, och hos honom bor ljuset. 002:023 Dig, mina fäders Gud, tackar och prisar jag för att du har givit mig vishet och förmåga, och för att du nu har uppenbarat för mig det vi bådo dig om; ty det som konungen ville veta har du uppenbarat för oss.»