012:011 Men när man drager eder fram inför synagogor och överheter och myndigheter, så gören eder icke bekymmer för huru eller varmed I skolen försvara eder, eller vad I skolen säga; 012:012 ty den helige Ande skall i samma stund lära eder vad I skolen säga.»
012:013 Och en man i folkhopen sade till honom: »Mästare, säg till min broder att han skiftar arvet med mig.» 012:014 Men han svarade honom: »Min vän, vem har satt mig till domare eller skiftesman över eder?» 012:015 Därefter sade han till dem: »Sen till, att I tagen eder till vara för allt slags girighet; ty en människas liv beror icke därpå att hon har överflöd på ägodelar.»
012:016 Och han framställde för dem en liknelse; han sade: »Det var en rik man vilkens åkrar buro ymniga skördar. 012:017 Och han tänkte vid sig själv och sade: 'Vad skall jag göra? Jag har ju icke rum nog för att inbärga min skörd.' 012:018 Därefter sade han: 'Så vill jag göra: jag vill riva ned mina lador och bygga upp större, och i dem skall jag samla in all min gröda och allt mitt goda. 012:019 Sedan vill jag säga till min själ: Kära själ, du har mycket gott förvarat för många år; giv dig nu ro, ät, drick och var glad. 012:020 Men Gud sade till honom: 'Du dåre, i denna natt skall din själ utkrävas av dig; vem skall då få vad du har samlat i förråd?'— 012:021 Så går det den som samlar skatter åt sig själv, men icke är rik inför Gud.»
012:022 Och han sade till sina lärjungar: »Därför säger jag eder: Gören eder icke bekymmer för edert liv, vad I skolen äta, ej heller för eder kropp, vad I skolen kläda eder med. 012:023 Livet är ju mer än maten, och kroppen mer än kläderna. 012:024 Given akt på korparna: de så icke, ej heller skörda de, och de hava varken visthus eller lada; och likväl föder Gud dem. Huru mycket mer ären icke I än fåglarna! 012:025 Vilken av eder kan med allt sitt bekymmer lägga en aln till sin livslängd? 012:026 Förmån I nu icke ens det som minst är, varför gören I eder då bekymmer för det övriga? 012:027 Given akt på liljorna, huru de varken spinna eller väva; och likväl säger jag eder att icke ens Salomo i all sin härlighet var så klädd som en av dem. 012:028 Kläder nu Gud så gräset på marken, vilket i dag står och i morgon kastas i ugnen, huru mycket mer skall han då icke kläda eder, I klentrogne! 012:029 Söken därför icke heller I efter vad I skolen äta, eller vad I skolen dricka, och begären icke vad som är för högt. 012:030 Efter allt detta söka ju hedningarna i världen, och eder Fader vet att I behöven detta. 012:031 Nej, söken efter hans rike, så skall också detta andra tillfalla eder. 012:032 Frukta icke, du lilla hjord; ty det har behagat eder Fader att giva eder riket. 012:033 Säljen vad I ägen och given allmosor; skaffen eder penningpungar som icke nötas ut, en outtömlig skatt i himmelen, dit ingen tjuv når, och där man icke fördärvar. 012:034 Ty där eder skatt är, där komma ock edra hjärtan att vara.
012:035 Haven edra länder omgjordade och edra lampor brinnande. 012:036 Och varen I lika tjänare som vänta på att deras herre skall bryta upp från bröllopet, för att strax kunna öppna för honom, när han kommer och klappar. 012:037 Saliga äro de tjänare som deras herre finner vakande, när han kommer. Sannerligen säger jag eder: Han skall fästa upp sin klädnad och låta dem taga plats vid bordet och själv gå fram och betjäna dem. 012:038 Och vare sig han kommer under den andra nattväkten eller under den tredje och finner dem så göra—saliga äro de då. 012:039 Men det förstån I väl, att om husbonden visste vilken stund tjuven skulle komma, så tillstadde han icke att någon bröt sig in i hans hus. 012:040 Så varen ock I redo ty i en stund då I icke vänten det skall Människosonen komma.»
012:041 Då sade Petrus: »Herre, är det om oss som du talar i denna liknelse, eller är det om alla?» 012:042 Herren svarade: »Finnes någon trogen och förståndig förvaltare, som av sin herre kan sättas över hans husfolk, för att i rätt tid giva dem deras bestämda kost— 012:043 salig är då den tjänaren, om hans herre, när han kommer, finner honom göra så. 012:044 Sannerligen säger jag eder: Han skall sätta honom över allt vad han äger. 012:045 Men om så är, att tjänaren säger i sitt hjärta: 'Min herre kommer icke så snart', och han begynner att slå de andra tjänarna och tjänarinnorna och att äta och dricka så att han bliver drucken, 012:046 då skall den tjänarens herre komma på en dag då han icke väntar det, och i en stund då han icke tänker sig det, och han skall låta hugga honom i stycken och låta honom få sin del med de otrogna.— 012:047 Och den tjänare som hade fått veta sin herres vilja, men icke redde till eller gjorde efter hans vilja, han skall bliva straffad med många slag. 012:048 Men den som, utan att hava fått veta hans vilja, gjorde vad som val slag värt, han skall bliva straffad med allenast få slag. Var och en åt vilken mycket är givet, av honom skall mycket varda utkrävt och den som har blivit betrodd med mycket, av honom skall man fordra dess mera. 012:049 Jag har kommit för att tända en eld på jorden; och huru gärna ville jag icke att den redan brunne! 012:050 Men jag måste genomgå ett dop; och huru ängslas jag icke, till dess att det är fullbordat! 012:051 Menen I att jag har kommit för att skaffa frid på jorden? Nej, säger jag eder, fastmer söndring. 012:052 Ty om fem finnas i samma hus, skola de härefter vara söndrade från varandra, så att tre stå mot två Och två mot tre: 012:053 fadern mot sin son och sonen mot sin fader, modern mot sin dotter och dottern mot sin moder, svärmodern mot sin sonhustru och sonhustrun mot sin svärmoder.
012:054 Han hade också till folket: »När I sen ett moln stiga upp i väster, sägen I strax: 'Nu kommer regn'; och det sker så. 012:055 Och när I sen sunnanvind blåsa, sägen I: 'Nu kommer stark hetta'; och detta sker. 012:056 I skrymtare, jordens och himmelens utseende förstån I att tyda; huru kommer det då till, att I icke kunnen tyda denna tiden? 012:057 Varför låten I icke edert eget inre döma om vad rätt är? 012:058 När du går till en överhetsperson med din motpart, så gör dig under vägen all möda att bliva förlikt med denne, så att han icke drager dig fram inför domaren; då händer att domaren överlämnar dig åt rättstjänaren, och att rättstjänaren kastar dig i fängelse. 012:059 Jag säger dig: Du skall icke slippa ut därifrån, förrän du har betalt ända till den yttersta skärven.»
013:001 Vid samma tid kommo några och berättade för honom om de galiléer vilkas blod Pilatus hade blandat med deras offer. 013:002 Då svarade han och sade till dem: »Menen I att dessa galiléer voro större syndare än alla andra galiléer, eftersom de fingo lida sådant? 013:003 Nej, säger jag eder; men om I icke gören bättring, skolen I alla sammalunda förgås. 013:004 Eller de aderton som dödades, när tornet i Siloam föll på dem, menen I att de voro mer brottsliga än alla andra människor som bo i Jerusalem? 013:005 Nej, säger jag eder; men om I icke gören bättring, skolen I alla sammalunda förgås.»
013:006 Och han framställde denna liknelse: »En man hade ett fikonträd planterat i sin vingård; och han kom och sökte frukt därpå, men fann ingen. 013:007 Då sade han till vingårdsmannen: 'Se, nu i tre år har jag kommit och sökt frukt på detta fikonträd, utan att finna någon. Hugg bort det. Varför skall det därjämte få utsuga jorden?' 013:008 Men vingårdsmannen svarade och sade till honom: 'Herre, låt det stå kvar också detta år, för att jag under tiden må gräva omkring det och göda det; 013:009 kanhända skall det så till nästa å bära frukt. Varom icke, så må du då hugga bort det.'»
013:010 När han en gång på sabbaten undervisade i en synagoga, 013:011 var där en kvinna som i aderton år hade varit besatt av en sjukdomsande, och hon var så hopkrumpen, att hon alls icke kunde räta upp sin kropp. 013:012 Då nu Jesus fick se henne, kallade han henne till sig och sade till henne »Kvinna, du är fri ifrån din sjuk dom», 013:013 och han lade därvid händerna på henne. Och strax rätade hon upp sig och prisade Gud.