010:031 Då togo judarna åter upp stenar för att stena honom. 010:032 Men Jesus sade till dem: »Många goda gärningar, som komma från min Fader, har jag låtit eder se. För vilken av dessa gärningar är det som I viljen stena mig?» 010:033 Judarna svarade honom: »Det är icke för någon god gärnings skull som vi vilja stena dig, utan därför att du hädar och gör dig själv till Gud, du som är en människa.» 010:034 Jesus svarade dem: »Det är ju så skrivet i eder lag: 'Jag har sagt att I ären gudar'. 010:035 Om han nu har kallat för gudar dem som Guds ord kom till—och skriften kan ju icke bliva om intet— 010:036 huru kunnen då I, på den grund att jag har sagt mig vara Guds Son, anklaga mig för hädelse, mig som Fadern har helgat och sänt i världen? 010:037 Gör jag icke min Faders gärningar, så tron mig icke. 010:038 Men gör jag dem, så tron gärningarna, om I än icke tron mig; då skolen I fatta och förstå att Fadern är i mig, och att jag är i Fadern.» 010:039 Då ville de åter gripa honom, men han gick sin väg, undan deras händer. 010:040 Sedan begav han sig åter bort till det ställe på andra sidan Jordan, där Johannes först hade döpt, och stannade kvar där. 010:041 Och många kommo till honom. Och de sade: »Väl gjorde Johannes intet tecken, men allt vad Johannes sade om denne var sant.» 010:042 Och många kommo där till tro på honom.
011:001 Och en man vid namn Lasarus låg sjuk; han var från Betania, den by där Maria och hennes syster Marta bodde. 011:002 Det var den Maria som smorde Herren med smörjelse och torkade hans fötter med sitt hår. Och nu låg hennes broder Lasarus sjuk. 011:003 Då sände systrarna bud till Jesus och läto säga: »Herre, se, han som du har så kär ligger sjuk.» 011:004 När Jesus hörde detta, sade han: »Den sjukdomen är icke till döds, utan till Guds förhärligande, så att Guds Son genom den bliver förhärligad.» 011:005 Och Jesus hade Marta och hennes syster och Lasarus kära. 011:006 När han nu hörde att denne låg sjuk, stannade han först två dagar där han var; 011:007 men därefter sade han till lärjungarna: »Låt oss gå tillbaka till Judeen.» 011:008 Lärjungarna sade till honom: »Rabbi, nyligen ville judarna stena dig, och åter går du dit?» 011:009 Jesus svarade: »Dagen har ju tolv timmar; den som vandrar om dagen, han stöter sig icke, ty han ser då denna världens ljus. 011:010 Men den som vandrar om natten, han stöter sig, ty han har då intet som lyser honom.» 011:011 Sedan han hade talat detta, sade han ytterligare till dem: »Lasarus, vår vän, har somnat in; men jag går för att väcka upp honom ur sömnen.» 011:012 Då sade hans lärjungar till honom: »Herre, sover han, så bliver han frisk igen.» 011:013 Men Jesus hade talat om hans död; de åter menade att han talade om vanlig sömn. 011:014 Då sade Jesus öppet till dem: »Lasarus är död. 011:015 Och för eder skull, för att I skolen tro, gläder jag mig över att jag icke var där. Men låt oss nu gå till honom.» 011:016 Då sade Tomas, som kallades Didymus, till de andra lärjungarna: »Låt oss gå med, för att vi må dö med honom.» 011:017 När så Jesus kom dit, fann han att den döde redan hade legat fyra dagar i graven. 011:018 Nu låg Betania nära Jerusalem, vid pass femton stadier därifrån, 011:019 och många judar hade kommit till Marta och Maria för att trösta dem i sorgen över deras broder. 011:020 Då nu Maria fick höra att Jesus kom, gick hon honom till mötes; men Maria satt kvar hemma. 011:021 Och Marta sade till Jesus: »Herre, hade du varit här, så vore min broder icke död. 011:022 Men jag vet ändå att allt vad du beder Gud om, det skall Gud giva dig.» 011:023 Jesus sade till henne: »Din broder skall stå upp igen.» 011:024 Marta svarade honom: »Jag vet att han skall stå upp, vid uppståndelsen på den yttersta dagen.» 011:025 Jesus svarade till henne: »Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig, han skall leva, om han än dör; 011:026 och var och en som lever och tror på mig, han skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?» 011:027 Hon svarade honom: »Ja, Herre, jag tror att du är Messias, Guds Son, han som skulle komma i världen.» 011:028 När hon hade sagt detta, gick hon bort och kallade på Maria, sin syster, och sade hemligen till henne: »Mästaren är här och kallar dig till sig.» 011:029 När hon hörde detta, stod hon strax upp och gick åstad till honom. 011:030 Men Jesus hade ännu icke kommit in i byn, utan var kvar på det ställe där Marta hade mött honom. 011:031 Då nu de judar, som voro inne i huset hos Maria för att trösta henne, sågo att hon så hastigt stod upp och gick ut, följde de henne, i tanke att hon gick till graven för att gråta där. 011:032 När så Maria kom till det ställe där Jesus var och fick se honom, föll hon ned för hans fötter och sade till honom: »Herre, hade du varit där, så vore min broder icke död.» 011:033 Då nu Jesus såg henne gråta och såg jämväl att de judar, som hade kommit med henne, gräto, upptändes han i sin ande och blev upprörd 011:034 och frågade: »Var haven I lagt honom?» De svarade honom: »Herre, kom och se.» Och Jesus grät. 011:035 Då sade judarna: »Se huru kär han hade honom!» 011:036 Men somliga av dem sade: 011:037 »Kunde icke han, som öppnade den blindes ögon, ock hava så gjort att denne icke hade dött?» 011:038 Då upptändes Jesus åter i sitt innersta och gick bort till graven. Den var urholkad i berget, och en sten låg framför ingången. 011:039 Jesus sade: »Tagen bort stenen.» Då sade den dödes syster Marta till honom: »Herre, han luktar redan, ty han har varit död i fyra dygn.» 011:040 Jesus svarade henne: »Sade jag dig icke, att om du trodde, skulle du få se Guds härlighet?» 011:041 Då togo de bort stenen. Och Jesus lyfte upp sina ögon och sade: »Fader, jag tackar dig för att du har hört mig. 011:042 Jag visste ju förut att du alltid hör mig; men för folkets skull, som står här omkring, säger jag detta, för att de skola tro att det är du som har sänt mig.» 011:043 När han hade sagt detta, ropade han med hög röst: »Lasarus, kom ut.» 011:044 Och han som hade varit död kom ut, med händer och fötter inlindade i bindlar och med ansiktet inhöljt i en duk. Jesus sade till dem: »Lösen honom, och låten honom gå.»
011:045 Många judar, som hade kommit till Maria och hade sett vad Jesus hade gjort, trodde då på honom. 011:046 Men några av dem gingo bort till fariséerna och omtalade för dem vad Jesus hade gjort. 011:047 Då sammankallade översteprästerna och fariséerna en rådsförsamling och sade: »Vad skola vi taga oss till? Denne man gör ju många tecken. 011:048 Om vi skola låta honom så fortfara, skola alla tro på honom, och romarna komma då att taga ifrån oss både land och folk.» 011:049 Men en av dem, Kaifas, som var överstepräst för det året, sade till dem: »I förstån intet, 011:050 och I besinnen icke huru mycket bättre det är för eder att en man dör för folket, än att hela folket förgås.» 011:051 Detta sade han icke av sig själv, utan genom profetisk ingivelse, eftersom han var överstepräst för det året; ty Jesus skulle dö för folket. 011:052 Ja, icke allenast »för folket»; han skulle dö också för att samla och förena Guds förskingrade barn. 011:053 Från den dagen var deras beslut fattat att döda honom.
011:054 Så vandrade då Jesus icke längre öppet bland judarna, utan drog sig undan till en stad som hette Efraim, på landsbygden, i närheten av öknen; där stannade han kvar med sina lärjungar. 011:055 Men judarnas påsk var nära, och många begåvo sig då, före påsken, från landsbygden upp till Jerusalem för att helga sig. 011:056 Och de sökte efter Jesus och sade till varandra, där de stodo i helgedom: »Vad menen I? Skall han då alls icke komma till högtiden?» 011:057 Och översteprästerna och fariséerna hade utfärdat påbud om att den som finge veta var han fanns skulle giva det till känna, för att de måtte kunna gripa honom.
012:001 Sex dagar före påsk kom nu Jesus till Betania, där Lasarus bodde, han som av Jesus hade blivit uppväckt från de döda. 012:002 Där gjorde man då för honom ett gästabud, och Marta betjänade dem, men Lasarus var en av dem som lågo till bords jämte honom. 012:003 Då tog Maria ett skålpund smörjelse av dyrbar äkta nardus och smorde därmed Jesu fötter; sedan torkade hon hans fötter med sitt hår. Och huset uppfylldes med vällukt av smörjelsen. 012:004 Men Judas Iskariot, en av hans lärjungar, den som skulle förråda honom, sade då: 012:005 »Varför sålde man icke hellre denna smörjelse för tre hundra silverpenningar och gav dessa åt de fattiga?» 012:006 Detta sade han, icke därför, att han frågade efter de fattiga, utan därför, att han var en tjuv och plägade taga vad som lades i penningpungen, vilken han hade om hand. 012:007 Men Jesus sade: »Låt henne vara; må hon få fullgöra detta för min begravningsdag. 012:008 De fattiga haven I ju alltid ibland eder, men mig haven I icke alltid.» 012:009 Nu hade det blivit känt för den stora hopen av judarna att Jesus var där, och de kommo dit, icke allenast för hans skull, utan ock för att se Lasarus, som han hade uppväckt från de döda. 012:010 Då beslöto översteprästerna att döda också Lasarus. 012:011 Ty för hans skull gingo många judar bort och trodde på Jesus.
012:012 När dagen därefter det myckna folk som hade kommit till högtiden fick höra att Jesus var på väg till Jerusalem, 012:013 togo de palmkvistar och gingo ut för att möta honom och ropade: »Hosianna! Välsignad vare han som kommer, i Herrens namn, han som är Israels konung.» 012:014 Och Jesus fick sig en åsnefåle och satte sig upp på den, såsom det är skrivet: 012:015 »Frukta icke, du dotter Sion. Se, din konung kommer, sittande på en åsninnas fåle.» 012:016 Detta förstodo hans lärjungar icke då strax, men när Jesus hade blivit förhärligad, då kommo de ihåg att detta var skrivet om honom, och att man hade gjort detta med honom. 012:017 Så gav nu folket honom sitt vittnesbörd, de som hade varit med honom, när han kallade Lasarus ut ur graven och uppväckte honom från de döda. 012:018 Därför kom också det övriga folket emot honom, eftersom de hörde att han hade gjort det tecknet. 012:019 Då sade fariséerna till varandra: »I sen att I alls intet kunnen uträtta; hela världen löper ju efter honom.»
012:020 Nu voro där ock några greker, av dem som plägade fara upp för att tillbedja under högtiden. 012:021 Dessa kommo till Filippus, som var från Betsaida i Galileen, och bådo honom och sade: »Herre, vi skulle vilja se Jesus.» 012:022 Filippus gick och sade detta till Andreas; Andreas och Filippus gingo och sade det till Jesus. 012:023 Jesus svarade dem och sade: »Stunden är kommen att Människosonen skall förhärligas. 012:024 Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Om icke vetekornet faller i jorden och dör, så förbliver det ett ensamt korn; men om det dör, så bär det mycken frukt. 012:025 Den som älskar sitt liv, han mister det, men den som hatar sitt liv i denna världen, han skall behålla det och skall hava evigt liv. 012:026 Om någon vill tjäna mig, så följe han mig; och där jag är, där skall också min tjänare få vara. Om någon tjänar mig, så skall min Fader ära honom. 012:027 Nu är min själ i ångest; vad skall jag väl säga? Fader, fräls mig undan denna stund. Dock, just därför har jag kommit till denna stund. 012:028 Fader, förhärliga ditt namn.» Då kom en röst från himmelen: »Jag har redan förhärligat det, och jag skall ytterligare förhärliga det.» 012:029 Folket, som stod där och hörde detta, sade då: »Det var ett tordön.» Andra sade: »Det var en ängel som talade med honom.» 012:030 Då svarade Jesus och sade: »Denna röst kom icke för min skull, utan för eder skull.» 012:031 Nu går en dom över denna världen, nu skall denna världens furste utkastas. 012:032 Och när jag har blivit upphöjd från jorden, skall jag draga alla till mig.» 012:033 Med dessa ord gav han till känna på vad sätt han skulle dö. 012:034 Då svarade folket honom: »Vi hava hört av lagen att Messias skall stanna kvar för alltid. Huru kan du då säga att Människosonen måste bliva upphöjd? Vad är väl detta för en Människoson?» 012:035 Jesus sade till dem: »Ännu en liten tid är ljuset ibland eder. Vandren medan I haven ljuset, på det att mörkret icke må få makt med eder; den som vandrar i mörkret, han vet ju icke var han går. 012:036 Tron på ljuset, medan I haven ljuset, så att I bliven ljusets barn.» Detta talade Jesus och gick sedan bort och dolde sig för dem. 012:037 Men fastän han hade gjort så många tecken inför dem, trodde de icke på honom. 012:038 Ty det ordet skulle fullbordas, som profeten Esaias säger: »Herre, vem trodde, vad som predikades för oss, och för vem var Herrens arm uppenbar?» 012:039 Alltså kunde de icke tro; Esaias säger ju ytterligare: 012:040 »Han har förblindat deras ögon och förstockat deras hjärtan, så att de icke kunna se med sina ögon eller förstå med sina hjärtan och omvända sig och bliva helade av mig.» 012:041 Detta kunde Esaias säga, eftersom han hade sett hans härlighet, när han talade med honom.— 012:042 Dock funnos jämväl bland rådsherrarna många som trodde på honom; men för fariséernas skulle ville de icke bekänna det, för att de icke skulle bliva utstötta ur synagogan. 012:043 Ty de skattade högre att bliva ärade av människor än att bliva ärade av Gud.
012:044 Men Jesus sade med hög röst: »Den som tror på mig, han tror icke på mig, utan på honom som har sänt mig. 012:045 Och den som ser mig, han ser honom som har sänt mig. 012:046 Såsom ett ljus har jag kommit i världen, för att ingen av dem som tro på mig skall förbliva i mörkret. 012:047 Om någon hör mina ord, men icke håller dem, så dömer icke jag honom; ty jag har icke kommit för att döma världen, utan för att frälsa världen. 012:048 Den som förkastar mig och icke tager emot mina ord, han har dock en domare över sig; det ord som jag har talat, det skall döma honom på den yttersta dagen. 012:049 Ty jag har icke talat av mig själv, utan Fadern, som har sänt mig, han har bjudit mig vad jag skall säga, och vad jag skall tala. 012:050 Och jag vet att hans bud är evigt liv; därför, vad jag talar, det talar jag såsom Fadern har sagt mig.»
013:001 Före påskhögtiden hände sig detta. Jesus visste att stunden var kommen för honom att gå bort ifrån denna världen till Fadern; och såsom han allt hittills hade älskat sina egna här i världen, så gav han dem nu ett yttersta bevis på sin kärlek. 013:002 De höllo nu aftonmåltid, och djävulen hade redan ingivit Judas Iskariot, Simons son, i hjärtat att förråda Jesus. 013:003 Och Jesus visste att Fadern hade givit allt i hans händer, och att han hade gått ut från Gud och skulle gå till Gud. 013:004 Men han stod upp från måltiden och lade av sig överklädnaden och tog en linneduk och band den om sig. 013:005 Sedan slog han vatten i ett bäcken och begynte två lärjungarnas fötter och torkade dem med linneduken som han hade bundit om sig. 013:006 Så kom han till Simon Petrus. Denne sade då till honom: »Herre, skulle du två mina fötter?» 013:007 Jesus svarade och sade till honom: »Vad jag gör förstår du icke nu, men framdeles skall du fatta det.» 013:008 Petrus sade till honom: »Aldrig någonsin skall du två mina fötter!» Jesus svarade honom: »Om jag icke tvår dig, så har du ingen del med mig.» 013:009 Då sade Simon Petrus till honom: »Herre, icke allenast mina fötter, utan ock händer och huvud!» 013:010 Jesus svarade honom: »Den som är helt tvagen, han behöver allenast två fötterna; han är ju i övrigt hel och hållen ren. Så ären ock I rena—dock icke alla.» 013:011 Han visste nämligen vem det var som skulle förråda honom; därför sade han att de icke alla voro rena.
013:012 Sedan han nu hade tvagit deras fötter och tagit på sig överklädnaden och åter lagt sig ned vid bordet, sade han till dem: »Förstån I vad jag har gjort med eder? 013:013 I kallen mig 'Mästare' och 'Herre', och I säger rätt, ty jag är så. 013:014 Har nu jag, eder Herre och Mästare, tvagit edra fötter, så ären ock I pliktiga att två varandras fötter. 013:015 Jag har ju givit eder ett föredöme, för att I skolen göra såsom jag har gjort mot eder. 013:016 Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Tjänaren är icke förmer än sin herre, ej heller sändebudet förmer än den som har sänt honom. 013:017 Då I veten detta, saliga ären I, om I ock gören det. 013:018 Jag talar icke om eder alla; jag vet vilka jag har utvalt. Men detta skriftens ord skulle ju fullbordas: 'Den som åt mitt bröd, han lyfte mot mig sin häl.' 013:019 Redan nu, förrän det sker, säger jag eder det, för att I, när det har skett, skolen tro att jag är den jag är. 013:020 Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som tager emot den jag sänder, han tager emot mig; och den som tager emot mig, han tager emot honom som har sänt mig.»