004:013 När de sågo Petrus och Johannes vara så frimodiga och förnummo att de voro olärda män ur folket, förundrade de sig. Men så kände de igen dem och påminde sig att de hade varit med Jesus. 004:014 Och när de sågo mannen som hade blivit botad stå där bredvid dem, kunde de icke säga något däremot. 004:015 De befallde dem alltså att gå ut från rådsförsamlingen. Sedan överlade de med varandra 004:016 och sade: »Vad skola vi göra med dessa män? Att ett märkligt tecken har blivit gjort av dem, det är ju uppenbart för alla Jerusalems invånare, och vi kunna icke förneka det. 004:017 Men för att detta icke ännu mer skall komma ut bland folket, må vi strängeligen förbjuda dem att hädanefter i det namnet tala för någon människa.»
004:018 Därefter kallade de in dem och förbjödo dem helt och hållet att tala eller undervisa i Jesu namn. 004:019 Men Petrus och Johannes svarade och sade till dem: »Om det är rätt inför Gud att vi hörsamma eder mer är Gud, därom mån I själva döma; 004:020 vi för vår del kunna icke underlåta att tala vad vi hava sett och hört.» 004:021 Då förbjödo de dem detsamma ännu strängare, men läto dem sedan gå. Ty eftersom alla prisade Gud för det som hade skett, kunde de, för folkets skull, icke finna någon utväg genom att straffa dem. 004:022 Mannen som genom detta tecken hade blivit botad var nämligen över fyrtio år gammal.
004:023 När de alltså hade blivit lösgivna, kommo de till sina egna och omtalade för dem allt vad översteprästerna och de äldste hade sagt dem. 004:024 Då de hörde detta, ropade de endräktigt till Gud och sade:
»Herre, det är du som har gjort himmelen och jorden och havet och allt vad i dem är. 004:025 Och du har genom vår fader Davids, din tjänares, mun sagt genom helig ande: 'Varför larmade hedningarna och tänkte folken fåfänglighet? 004:026 Jordens konungar trädde fram, och furstarna samlade sig tillhopa mot Herren och hans Smorde.'
004:027 Ja, i sanning, de församlade sig i denna stad mot din helige tjänare Jesus, mot honom som du har smort: Herodes och Pontius Pilatus med hedningarna och Israels folkstammar; 004:028 de församlade sig till att utföra allt vad din hand och ditt rådslut förut hade bestämt skola ske. 004:029 Och nu, Herre, se till deras hotelser, och giv dina tjänare att de med all frimodighet må förkunna ditt ord, 004:030 i det att du uträcker din hand till att bota de sjuka, och till att låta tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn.»
004:031 När de hade slutat att bedja, skakades platsen där de voro församlade, och de blevo alla uppfyllda av den helige Ande, och de förkunnade Guds ord med frimodighet.
004:032 Och i hela skaran av dem som trodde var ett hjärta och en själ. Ingen enda kallade något av det han ägde för sitt, utan du hade allting gemensamt. 004:033 Och med stor kraft framburo apostlarna vittnesbördet om Herren Jesu uppståndelse; och stor nåd var över dem alla. 004:034 Bland dem fanns ingen som led nöd; ty alla som ägde något jordstycke eller något hus sålde detta och buro fram betalningen för det sålda 004:035 och lade den för apostlarnas fötter, och man delade ut därav, så att var och en fick efter som han behövde.
004:036 Josef, som av apostlarna ock kallades Barnabas (det betyder förmanaren), en levit som var bördig från Cypern, 004:037 också han sålde en åker som han ägde och bar fram penningarna och lade dem för apostlarnas fötter.
005:001 Men en ung man vid namn Ananias och hans hustru Safira sålde ett jordagods, 005:002 och han tog därvid, med sin hustrus vetskap, undan något av betalningen därför; allenast en del bar han fram och lade för apostlarnas fötter. 005:003 Då sade Petrus: »Ananias, varför har Satan fått uppfylla ditt hjärta, så att du har velat bedraga den helige Ande och taga undan något av betalningen för jordstycket? 005:004 Detta var ju din egendom, medan du hade det kvar; och när det var sålt, voro ju penningarna i din makt. Huru kunde du få något sådant i sinnet? Du har ljugit, icke för människor, utan för Gud.» 005:005 När Ananias hörde dessa ord, föll han ned och gav upp andan. Och stor fruktan kom över alla som hörde detta. 005:006 Och de yngre männen stodo upp och höljde in honom och buro ut honom och begrovo honom.
005:007 Vid pass tre timmar därefter kom hans hustru in, utan att veta om, vad som hade skett. 005:008 Petrus sade då till henne: »Säg mig, var det för den summan I sålden jordstycket?» Hon svarade: »Ja, för den summan.» 005:009 Då sade Petrus till henne: »Huru kunden I vilja komma överens om att fresta Herrens Ande? Se, härutanför dörren höras nu fotstegen av de män som hava begravt din man; och de skola bära ut också dig.» 005:010 Och strax föll hon ned vid hans fötter och gav upp andan; och när de unge männen kommo in, funno de henne död. De buro då ut henne och begrovo henne bredvid hennes man. 005:011 Och stor fruktan kom över hela församlingen och över alla andra som hörde detta.