007:044 Våra fäder hade vittnesbördets tabernakel i öknen, så inrättat, som han som talade till Moses hade förordnat att denne skulle göra det, efter den mönsterbild som han hade fått se. 007:045 Och våra fäder togo det i arv och förde det sedan under Josua hitin, när de togo landet i besittning, efter de folk som Gud fördrev för våra fäder. Så var det ända till Davids tid. 007:046 Denne fann nåd inför Gud och bad att han måtte finna 'ett rum till boning' åt Jakobs Gud. 007:047 Men det var Salomo som fick bygga ett hus åt honom. 007:048 Dock, den Högste bor icke i hus som äro gjorda med händer, ty det är såsom profeten säger: 007:049 'Himmelen är min tron, och jorden är min fotapall; vad för ett hus skullen I då kunna bygga åt mig, säger Herren, och vad för en plats skulle tjäna mig till vilostad? 007:050 Min hand har ju gjort allt detta.'

007:051 I hårdnackade, med oomskurna hjärtan och öron, I stån alltid emot den helige Ande, I likaväl som edra fäder. 007:052 Vilken av profeterna hava icke edra fäder förföljt? De hava ju dräpt dem som förkunnade att den Rättfärdige skulle komma, han som I själva nu haven förrått och dräpt, 007:053 I som fingen lagen eder given genom änglars försorg, men icke haven hållit den.»

007:054 När de hörde detta, blevo de mycket förbittrade i sina hjärtan och beto sina tänder samman mot honom. 007:055 Men han, full av helig ande, skådade upp mot himmelen och fick se Guds härlighet och såg Jesus stå på Guds högra sida. 007:056 Och han sade: »Jag ser himmelen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.» 007:057 Då skriade de med hög röst och höllo för sina öron och stormade alla på en gång emot honom 007:058 och förde honom ut ur staden och stenade honom. Och vittnena lade av sina mantlar vid en ung mans fötter, som hette Saulus. 007:059 Så stenade de Stefanus, under det att han åkallade och sade: »Herre Jesus, tag emot min ande.» 007:060 Och han föll ned på sina knän och ropade med hög röst: »Herre, tillräkna dem icke denna synd.» Och när han hade sagt detta, avsomnade han.

008:001 Och jämväl Saulus hade gillat att man dödade honom.

008:002 Några fromma män begrovo dock Stefanus och höllo en stor dödsklagan efter honom. 008:003 Saulus åter for våldsamt fram mot församlingen; han gick omkring i husen och drog fram män och kvinnor och lät sätta dem i fängelse.

008:004 Men de som hade blivit kringspridda gingo omkring och förkunnade evangelii ord. 008:005 Och Filippus kom så ned till huvudstaden i Samarien och predikade Kristus för folket där. 008:006 Och när de hörde Filippus och sågo de tecken som han gjorde, aktade de endräktigt på det som han talade. 008:007 Ty från många som voro besatta av orena andar foro andarna ut under höga rop, och många lama och ofärdiga blevo botade. 008:008 Och det blev stor glädje i den staden.

008:009 Nu var där i staden före honom en man vid namn Simon, som hade övat trolldom, så att han hade slagit det samaritiska folket med häpnad, och som sade sig vara något stort. 008:010 Till honom höllo sig alla, både små och stora, och sade: »Denne är vad man kallar 'Guds stora kraft.'» 008:011 Och de höllo sig till honom, därför att han genom sina trollkonster under ganska lång tid hade slagit dem med häpnad. 008:012 Men nu, då de satte tro till Filippus, som förkunnade evangelium om Guds rike och om Jesu Kristi namn, läto de döpa sig, både män och kvinnor. 008:013 Ja, Simon själv kom till tro; och sedan han hade blivit döpt, höll han sig ständigt till Filippus. Och när han såg de stora tecken och kraftgärningar som denne gjorde, betogs han av häpnad.

008:014 Då nu apostlarna i Jerusalem fingo höra att Samarien hade tagit emot Guds ord, sände de dit Petrus och Johannes. 008:015 Och när dessa kommo ditned, bådo de för dem, att de måtte undfå helig ande; 008:016 ty helig ande hade ännu icke fallit på någon av dem, utan de voro allenast döpta i Herren Jesu namn. 008:017 De lade då händerna på dem, och de undfingo helig ande. 008:018 När då Simon såg att det var genom apostlarnas handpåläggning som Anden blev given, bjöd han dem penningar 008:019 och sade: »Given ock mig den makten, så att var och en som jag lägger händerna på undfår helig ande.» 008:020 Då sade Petrus till honom: »Må dina penningar med dig själv gå i fördärvet, eftersom du menar att Guds gåva kan köpas för penningar. 008:021 Du har ingen del eller lott i det som här är fråga om, ty ditt hjärta är icke rättsinnigt inför Gud. 008:022 Gör fördenskull bättring och upphör med denna din ondska, och bed till Herren att den tanke som har uppstått i ditt hjärta må, om möjligt är, bliva dig förlåten. 008:023 Ty jag ser att du är förgiftad av ondska och fången i orättfärdighetens bojor.» 008:024 Då svarade Simon och sade: »Bedjen I till Herren för mig, att intet av det som I haven sagt må komma över mig.»

008:025 Och sedan de hade framburit sitt vittnesbörd och talat Herrens ord, begåvo de sig tillbaka till Jerusalem och förkunnade därvid evangelium i många samaritiska byar.

008:026 Men en Herrens ängel talade till Filippus och sade: »Stå upp och begiv dig vid middagstiden ut på den väg som leder ned från Jerusalem till Gasa; den är tom på folk.» 008:027 Då stod han upp och begav sig åstad. Och se, en etiopisk man for där fram, en hovman som var en mäktig herre hos Kandace, drottningen i Etiopien, och var satt över hela hennes skattkammare. Denne hade kommit till Jerusalem för att där tillbedja, 008:028 men var nu stadd på hemvägen och satt i sin vagn och läste profeten Esaias. 008:029 Då sade Anden till Filippus: »Gå fram och närma dig till denna vagn.» 008:030 Filippus skyndade fram och hörde att han läste profeten Esaias. Då frågade han: »Förstår du vad du läser?» 008:031 Han svarade: »Huru skulle jag väl kunna förstå det, om ingen vägleder mig?» Och han bad Filippus stiga upp och sätta sig bredvid honom.