002:006 Visdom tala vi dock bland dem som äro fullmogna, men en visdom som icke tillhör denna tidsålder eller denna tidsålders mäktige, vilkas makt bliver till intet. 002:007 Nej, vi tala Guds hemliga visdom, den fördolda, om vilken Gud, redan före tidsåldrarnas begynnelse, har bestämt att den skall bliva oss till härlighet, 002:008 och som ingen av denna tidsålders mäktige har känt; ty om de hade känt den, så hade de icke korsfäst härlighetens Herre. 002:009 Vi tala—såsom det heter i skriften—»vad intet öga har sett och intet öra har hört, och vad ingen människas hjärta har kunnat tänka, vad Gud har berett åt dem som älska honom». 002:010 Ty för oss har Gud uppenbarat det genom sin Ande. Anden utrannsakar ju allt, ja ock Guds djuphet. 002:011 Ty vilken människa vet vad som är i en människa, utom den människans egen ande? Likaså känner ingen vad som är i Gud, utom Guds Ande. 002:012 Men vi hava icke fått världens ande, utan den Ande som är av Gud, för att vi skola veta vad som har blivit oss skänkt av Gud.
002:013 Om detta tala vi ock, icke med sådana ord som mänsklig visdom lär oss, utan med sådana ord som Anden lär oss; vi hava ju att tyda andliga ting för andliga människor. 002:014 Men en »själisk» människa tager icke emot vad som hör Guds Ande till. Det är henne en dårskap, och hon kan icke förstå det, ty det måste utgrundas på ett andligt sätt. 002:015 Den andliga människan åter kan utgrunda allt, men själv kan hon icke utgrundas av någon. 002:016 Ty »vem har lärt känna Herrens sinne, så att han skulle kunna undervisa honom?» Men vi hava Kristi sinne.
003:001 Och jag kunde icke tala till eder, mina bröder, såsom till andliga människor, utan måste tala såsom till människor av köttslig natur, såsom till dem som ännu äro barn i Kristus. 003:002 Mjölk gav jag eder att dricka; fast föda gav jag eder icke, ty det fördrogen I då ännu icke. Ja, icke ens nu fördragen I det, 003:003 eftersom I ännu haven ett köttsligt sinne. Ty om avund och kiv finnes bland eder, haven I icke då ett köttsligt sinne, och vandren I icke då på vanligt människosätt? 003:004 När den ene säger: »Jag håller mig till Paulus» och den andre: »Jag håller mig till Apollos», ären I icke då lika hopen av människor?
003:005 Vad är då Apollos? Vad är Paulus? Allenast tjänare, genom vilka I haven kommit till tro; och de äro det i mån av vad Herren har beskärt åt var och en av dem. 003:006 Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten. 003:007 Alltså kommer det icke an på den som planterar, ej heller på den som vattnar, utan på Gud, som giver växten. 003:008 Den som planterar och den som vattnar—den ene är såsom den andre, dock så, att var och en skall få sin särskilda lön efter sitt särskilda arbete. 003:009 Ty vi äro Guds medarbetare; I ären ett Guds åkerfält, en Guds byggnad.
003:010 Efter den Guds nåd som blev mig given lade jag grunden såsom en förfaren byggmästare, och en annan bygger nu vidare därpå. Men var och en må se till, huru han bygger därpå. 003:011 Ty en annan grund kan ingen lägga, än den som är lagd, nämligen Jesus Kristus; 003:012 men om någon bygger på den grunden med guld, silver och dyrbara stenar eller med trä, hö och strå, 003:013 så skall det en gång visa sig huru det är med vars och ens verk. »Den dagen» skall göra det kunnigt; ty den skall uppenbaras i eld, och hurudant vars och ens verk är, det skall elden pröva. 003:014 Om det byggnadsverk, som någon har uppfört på den grunden, bliver beståndande, så skall han undfå lön; 003:015 men om hans verk brännes upp, så skall han gå miste om lönen. Själv skall han dock bliva frälst, men såsom igenom eld.
003:016 Veten I icke att I ären ett Guds tempel och att Guds Ande bor i eder? 003:017 Om nu någon fördärvar Guds tempel, så skall Gud fördärva honom; ty Guds tempel är heligt, och det templet ären I.
003:018 Ingen bedrage sig själv. Om någon bland eder menar sig vara vis genom denna tidsålders visdom, så blive han en dåre, för att han skall kunna bliva vis. 003:019 Ty denna världens visdom är dårskap inför Gud. Det är ju skrivet: »Han fångar de visa i deras klokskap»; 003:020 så ock: »Herren känner de visas tankar, han vet att de äro fåfängliga.»
003:021 Så berömme sig då ingen av människor. Allt hör ju eder till; 003:022 det må vara Paulus eller Apollos eller Cefas eller hela världen, det må vara liv eller död, vad som nu är, eller vad som skall komma, alltsammans hör eder till. 003:023 Men I hören Kristus till, och Kristus hör Gud till.
004:001 Såsom Kristi tjänare och såsom förvaltare av Guds hemligheter, så må man anse oss. 004:002 Vad man nu därutöver söker hos förvaltare är att en sådan må befinnas vara trogen. 004:003 För mig betyder det likväl föga att I—eller överhuvud någon mänsklig domstol—sätten eder till doms över mig. Ja, jag vill icke ens sätta mig till doms över mig själv. 004:004 Ty väl vet jag intet med mig, men därigenom är jag icke rättfärdigad; det är Herren som sitter till doms över mig. 004:005 Dömen därför icke förrän tid är, icke förrän Herren kommer, han som skall draga fram i ljuset vad som är fördolt i mörker och uppenbara alla hjärtans rådslag. Och då skall var och en undfå av Gud den berömmelse som honom tillkommer.
004:006 Detta, mina bröder, har jag nu för eder skull så framställt, som gällde det mig och Apollos; ty jag vill att I skolen i fråga om oss lära eder detta: »Icke utöver vad skrivet är.» Jag vill icke att I skolen stå emot varandra, uppblåsta var och en över sin lärare. 004:007 Vem säger då att du har något företräde? Och vad äger du, som du icke har fått dig givet? Men har du nu fått dig givet vad du har, huru kan du då berömma dig, såsom om du icke hade fått det dig givet?