001:020 Ja, min broder, måtte jag »få gagn» av dig i Herren! Vederkvick mitt hjärta i Kristus.

001:021 Det är därför att jag är viss om din lydaktighet som jag har skrivit detta till dig. Och jag vet att du kommer att göra ännu mer än jag begär.

001:022 Och så tillägger jag: bered dig på att giva mig härbärge. Jag hoppas nämligen att jag genom edra böner skall bliva skänkt åt eder.

001:023 Epafras, min medfånge i Kristus Jesus, hälsar dig; 001:024 så göra ock Markus, Aristarkus, Demas och Lukas, mina medarbetare.

001:025 Herrens, Jesu Kristi, nåd vare med eder ande.

Brevet till hebréerna

001:001 Sedan Gud fordom många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna, 001:002 har han nu, på det yttersta av denna tid, talat till oss genom sin Son, som han har insatt till arvinge av allt, genom vilken han ock har skapat världen. 001:003 Och eftersom denne är hans härlighets återsken och hans väsens avbild och genom sin makts ord bär allt, har han—sedan han hade utfört en rening från synderna—satt sig på Majestätets högra sida i höjden. 001:004 Och han har blivit så mycket större än änglarna som det namn han har ärvt är förmer än deras. 001:005 Ty till vilken av änglarna har han någonsin sagt: »Du är min Son, jag har i dag fött dig»? eller: »Jag skall vara hans Fader, och han skall vara min Son»? 001:006 Likaså säger han, med tanke på den tid då han åter skall låta den förstfödde inträda i världen: »Och alla Guds änglar skola tillbedja honom.» 001:007 Och medan han om änglarna säger: »Han gör sina änglar till vindar och sina tjänare till eldslågor», 001:008 säger han om Sonen: »Gud, din tron förbliver alltid och evinnerligen, och rättvisans spira är ditt rikes spira. 001:009 Du har älskat rättfärdighet och hatat orättfärdighet; därför, o Gud, har din Gud smort dig med glädjens olja mer än dina medbröder»; 001:010 så ock: »Du, Herre, lade i begynnelsen jordens grund, och himlarna äro dina händers verk; 001:011 de skola förgås, men du förbliver; de skola alla nötas ut såsom en klädnad, 001:012 och såsom en mantel skall du hoprulla dem; såsom en klädnad skola de ock bytas om. Men du är densamme, och dina år skola icke hava någon ände.» 001:013 Och till vilken av änglarna har han någonsin sagt: »Sätt dig på min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall»? 001:014 Äro de icke allasammans tjänsteandar, som sändas ut till tjänst för deras skull som skola få frälsning till arvedel?

002:001 Därför böra vi så mycket mer akta på det som vi hava hört, så att vi icke gå förlorade. 002:002 Ty om det ord som talades genom änglar blev beståndande, och all överträdelse och olydnad fick sin rättvisa lön, 002:003 huru skola då vi kunna undkomma, om vi icke taga vara på en sådan frälsning?—en frälsning som ju först förkunnades genom Herren och sedan bekräftades för oss av dem som hade hört honom, 002:004 varjämte Gud själv ytterligare gav sitt vittnesbörd genom tecken och under och allahanda kraftgärningar, och genom att utdela helig ande, allt efter sin vilja. 002:005 Ty det var icke under änglars välde som han lade den tillkommande världen, den som vi tala om. 002:006 Däremot har någon någonstädes betygat och sagt: »Vad är en människa, att du tänker på henne, eller en människoson, att du låter dig vårda om honom? 002:007 En liten tid lät du honom vara ringare än änglarna, men krönte honom sedan med härlighet och ära och satte honom till herre över dina händers verk; 002:008 allt lade du under hans fötter.» När han underlade honom allting, undantog han nämligen intet från att bliva honom underlagt—om vi ock ännu icke se allting vara honom underlagt. 002:009 Men honom som en liten tid hade blivit gjord »ringare än änglarna», honom, Jesus, se vi för sitt dödslidandes skull hava blivit krönt med härlighet och ära, för att det genom Guds nåd skulle komma alla till godo att han smakade döden. 002:010 Ty den för vilkens skull allting är, och genom vilken allting är, honom hövdes det, att när han ville föra många sina barn till härlighet, genom lidanden fullkomna deras frälsnings hövding. 002:011 Han som helgar och de som bliva helgade hava nämligen alla en och samme Fader. Fördenskull blyges han icke för att kalla dem bröder; 002:012 han säger ju: »Jag skall förkunna ditt namn för mina bröder, mitt i församlingen skall jag prisa dig»; 002:013 så ock: »Jag vill sätta min förtröstan till honom»; så ock: »Se här äro jag och barnen som Gud har givit mig.» 002:014 Då nu barnen hade blivit delaktiga av kött och blod, blev ock han på ett liknande sätt delaktig därav, för att han genom sin död skulle göra dens makt om intet, som hade döden i sitt våld, det är djävulen, 002:015 och göra alla dem fria, som av fruktan för döden hela sitt liv igenom hade varit hemfallna till träldom. 002:016 Ty det är ju icke änglar som han tager sig an; det är Abrahams säd som han tager sig an. 002:017 Därför måste han i allt bliva lik sina bröder, för att han skulle bliva barmhärtig och en trogen överstepräst i sin tjänst inför Gud, till att försona folkets synder. 002:018 Ty därigenom att han har lidit, i det han själv blev frestad, kan han hjälpa dem som frestas.

003:001 Därför, I helige bröder, I som haven blivit delaktiga av en himmelsk kallelse, skolen I akta på vår bekännelses apostel och överstepräst, Jesus, 003:002 huru han var trogen mot den som hade insatt honom, likasom Moses var »trogen i hela hans hus». 003:003 Ty han har blivit aktad värdig så mycket större härlighet än Moses, som uppbyggaren av ett hus åtnjuter större ära än själva huset. 003:004 Vart och ett hus bygges ju av någon, men Gud är den som har byggt allt. 003:005 Och väl var Moses »trogen i hela hans hus», såsom »tjänare», till ett vittnesbörd om vad som framdeles skulle förkunnas; 003:006 men Kristus var trogen såsom »son», en son satt över hans hus. Och hans hus äro vi, såframt vi intill änden hålla fast vår frimodighet och vår berömmelse i hoppet. 003:007 Så säger den helige Ande: »I dag, om I fån höra hans röst, 003:008 mån I icke förhärda edra hjärtan, såsom när de förbittrade mig på frestelsens dag i öknen, 003:009 där edra fäder frestade mig och prövade mig, fastän de hade sett mina verk i fyrtio år. 003:010 Därför blev jag förtörnad på det släktet och sade: 'Alltid fara de vilse med sina hjärtan.' Men de ville icke veta av mina vägar. 003:011 Så svor jag då i min vrede: De skola icke komma in i min vila.» 003:012 Sen därför till, mina bröder, att icke hos någon bland eder finnes ett ont otroshjärta, så att han avfaller från den levande Guden, 003:013 utan förmanen varandra alla dagar, så länge det heter »i dag», på det att ingen av eder må bliva förhärdad genom syndens makt att bedraga. 003:014 Ty vi hava blivit delaktiga av Kristus, såframt vi eljest intill änden hålla fast vår första tillförsikt. 003:015 När det nu säges: »I dag, om I fån höra hans röst, mån I icke förhärda edra hjärtan, såsom när de förbittrade mig», 003:016 vilka voro då de som förbittrade honom, fastän de hade hört hans ord? Var det icke alla de som under Moses hade dragit ut ur Egypten? 003:017 Och vilka voro de som han var förtörnad på i fyrtio år? Var det icke de som hade syndat, de »vilkas kroppar föllo i öknen»? 003:018 Och vilka gällde den ed som han svor, att de »icke skulle komma in i hans vila», vilka, om icke dem som hade varit ohörsamma? 003:019 Så se vi då att det var för otros skull som de icke kunde komma ditin.

004:001 Eftersom nu ett löfte att få komma in i hans vila ännu står kvar, må vi alltså med fruktan se till, att icke någon bland eder en gång befinnes hava blivit efter på vägen. 004:002 Ty det glada budskapet hava vi mottagit såväl som de; men för dem blev det löftesord de fingo höra till intet gagn, eftersom det icke genom tron hade blivit upptaget i dem som hörde det. 004:003 Vi som hava kommit till tro, vi få ju komma in i vilan. Det heter också: »Så svor jag då i min vrede: De skola icke komma in i min vila», och detta fastän hans verk stodo där färdiga allt ifrån den tid då världen var skapad. 004:004 Ty om den sjunde dagen heter det någonstädes så: »Och Gud vilade på sjunde dagen från alla sina verk»; 004:005 här åter heter det: »De skola icke komma in i min vila.» 004:006 Eftersom det alltså står kvar att några skola få komma in i den, och eftersom de som först mottogo det glada budskapet för sin ohörsamhets skull icke kommo ditin, 004:007 så bestämmer han genom ordet »i dag» åter en viss dag, nu då han så lång tid därefter säger hos David, såsom förut är nämnt: »I dag, om I fån höra hans röst, mån I icke förhärda edra hjärtan.» 004:008 Ty om Josua hade fört dem in i vilan, så skulle Gud icke hava talat om en annan, senare dag. 004:009 Alltså står en sabbatsvila ännu åter för Guds folk. 004:010 Ty den som har kommit in i hans vila, han har funnit vila från sina verk, likasom Gud från sina. 004:011 Så låtom oss nu med all flit sträva efter att få komma in i den vilan, för att ingen må, såsom de, falla och bliva ett varnande exempel på ohörsamhet. 004:012 Ty Guds ord är levande och kraftigt och skarpare än något tveeggat svärd, och tränger igenom, så att det åtskiljer själ och ande, märg och ben; och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar. 004:013 Intet skapat är fördolt för honom, utan allt ligger blottat och uppenbart för hans ögon; och inför honom skola vi göra räkenskap. 004:014 Eftersom vi nu hava en stor överstepräst, som har farit upp genom himlarna, nämligen Jesus, Guds Son, så låtom oss hålla fast vid bekännelsen. 004:015 Ty vi hava icke en sådan överstepräst som ej kan hava medlidande med våra svagheter, utan en som har varit frestad i allting, likasom vi, dock utan synd. 004:016 Låtom oss därför med frimodighet gå fram till nådens tron, för att vi må undfå barmhärtighet och finna nåd, till hjälp i rätt tid.