013:001 Därefter bröt folket upp från Haserot och lägrade sig i öknen Paran. 013:002 Och HERREN talade till Mose och sade: 013:003 »Sänd åstad några män för att bespeja Kanaans land, som jag vill giva åt Israels barn. En man ur var fädernestam skolen I sända, men allenast sådana som äro hövdingar bland dem.» 013:004 Och Mose sände från öknen Paran åstad sådana män, efter HERRENS befallning; allasammans hörde de till huvudmännen bland Israels barn. 013:005 Och dessa voro namnen på dem: Av Rubens stam: Sammua, Sackurs son; 013:006 av Simeons stam: Safat, Horis son; 013:007 av Juda stam: Kaleb, Jefunnes son; 013:008 av Isaskars stam: Jigeal, Josefs son; 013:009 av Efraims stam: Hosea, Nuns son; 013:010 av Benjamins stam: Palti, Rafus son; 013:011 av Sebulons stam: Gaddiel, Sodis son; 013:012 av Josefs stam: av Manasse stam: Gaddi, Susis son; 013:013 av Dans stam: Ammiel, Gemallis son; 013:014 av Asers stam: Setur, Mikaels son; 013:015 av Naftali stam: Nahebi, Vofsis son; 013:016 av Gads stam; Geuel, Makis son. 013:017 Dessa voro namnen på de män som Mose sände åstad för att bespeja landet. Men Mose gav Hosea, Nuns son, namnet Josua. 013:018 Och Mose sände dessa åstad för att bespeja Kanaans land.
Och han sade till dem: »Dragen nu upp till Sydlandet, och dragen vidare upp till Bergsbygden. 013:019 Och sen efter, hurudant landet är, och om folket som bor däri är starkt eller svagt, om det är litet eller stort, 013:020 och hurudant landet är, vari de bo, om det är gott eller dåligt, och hurudana de platser äro, där de bo, om de bo i läger eller i befästa städer, 013:021 och hurudant själva landet är, om det är fett eller magert, om träd finnas där eller icke. Varen vid gott mod, och tagen med eder hit av landets frukt.» Det var nämligen vid den tid då de första druvorna voro mogna
013:022 Så drogo de åstad och bespejade landet från öknen Sin ända till Rehob, där vägen går till Hamat. 013:023 De drogo upp till Sydlandet och kommo till Hebron; där bodde Ahiman, Sesai och Talmai, Anaks avkomlingar. Men Hebron byggdes sju år före Soan i Egypten. 013:024 Och de kommo till Druvdalen; där skuro de av en kvist med en ensam druvklase på, och denna bars sedan på en stång av två man. Därtill togo de granatäpplen och fikon. 013:025 Detta ställe blev kallat Druvdalen för den druvklases skull som Israels barn där skuro av. 013:026 Och efter fyrtio dagar vände de tillbaka, sedan de hade bespejat landet. 013:027 De gingo åstad och kommo till Mose och Aron och Israels barns hela menighet i öknen Paran, i Kades, och avgåvo sin berättelse inför dem och hela menigheten och visade dem landets frukt. 013:028 De förtäljde för honom och sade: »Vi kommo till det land dit du sände oss. Och det flyter i sanning av mjölk och honung, och här är dess frukt. 013:029 Men folket som bor i landet är starkt, och städerna äro välbefästa och mycket stora; ja, vi sågo där också avkomlingar av Anak. 013:030 Amalekiterna bo i Sydlandet, hetiterna, jebuséerna och amoréerna bo i Bergsbygden, och kananéerna bo vid havet och utmed Jordan.»
013:031 Men Kaleb sökte stilla folket, så att de icke skulle knota emot Mose; han sade: »Låt oss ändå draga ditupp och intaga det, ty förvisso skola vi bliva det övermäktiga.» 013:032 Men de män som hade varit däruppe med honom sade: »Vi kunna icke draga upp mot detta folk, ty de äro oss för starka.» 013:033 Och de talade bland Israels barn illa om landet som de hade bespejat; de sade: »Det land som vi hava genomvandrat och bespejat är ett land som förtär sina inbyggare, och alla människor, som vi där sågo, voro resligt folk. 013:034 Vi sågo där ock jättarna, Anaks barn, av jättestammen; vi tyckte då att vi själva voro såsom gräshoppor, och sammalunda tyckte de om oss.
014:001 Då begynte hela menigheten ropa och skria, och folket grät den natten. 014:002 Och alla Israels barn knorrade emot Mose och Aron, och hela menigheten sade till dem: »O att vi hade fått dö i Egyptens land, eller att vi hade fått dö här i öknen! 014:003 Varför vill då HERREN föra oss in i detta andra land, där vi måste falla för svärd, och där våra hustrur och barn skola bliva fiendens byte? Det vore förvisso bättre för oss att vända tillbaka till Egypten.» 014:004 Och de sade till varandra: »Låt oss välja en anförare och vända tillbaka till Egypten.» 014:005 Då föllo Mose och Aron ned på sina ansikten inför Israels barns hela församlade menighet. 014:006 Och Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, vilka voro bland dem som hade bespejat landet, revo sönder sina kläder 014:007 och sade till Israels barns hela menighet: »Det land som vi hava genomvandrat och bespejat är ett övermåttan gott land. 014:008 Om HERREN har behag till oss, så skall han föra oss in i det landet och giva det åt oss—ett land som flyter av mjölk och honung. 014:009 Allenast mån I icke sätta eder upp mot HERREN; och för folket i landet mån I icke frukta, ty de skola bliva såsom en munsbit för oss. Deras beskärm har vikit ifrån dem, men med oss är HERREN; frukten icke för dem.»
014:010 Men hela menigheten ropade att man skulle stena dem. Då visade sig HERRENS härlighet i uppenbarelsetältet för alla Israels barn. 014:011 Och HERREN sade till Mose: »Huru länge skall detta folk förakta mig, och huru länge skola de framhärda i att icke vilja tro på mig, oaktat alla de tecken jag har gjort bland dem? 014:012 Jag skall slå dem med pest och förgöra dem, men dig vill jag göra till ett folk, större och mäktigare än detta.» 014:013 Mose sade till HERREN: »Egyptierna hava ju förnummit att du med din kraft har fört detta folk ut ifrån dem hitupp, 014:014 och de hava omtalat det för inbyggarna här i landet, så att de hava fått höra att du är HERREN mitt ibland detta folk, att du, HERRE, visar dig för dem ansikte mot ansikte, att din molnsky står över dem, och att du går framför dem i en molnstod om dagen och i en eldstod om natten. 014:015 Om du nu dödade detta folk, alla tillsammans, då skulle hedningarna, som finge höra detta berättas om dig, säga så: 014:016 'Därför att HERREN icke förmådde föra detta folk in i det land som han med ed hade lovat åt dem, därför har han slaktat dem i öknen.' 014:017 Nej, må nu Herrens kraft bevisa sig stor, såsom du har talat och sagt: 014:018 'HERREN är långmodig och stor i mildhet, han förlåter missgärning och överträdelse, fastän han icke låter någon bliva ostraffad, utan hemsöker fädernas missgärning på barn och efterkommande i tredje och fjärde led.' 014:019 Så tillgiv nu detta folk dess missgärning, enligt din stora nåd, såsom du har låtit din förlåtelse följa detta folk allt ifrån Egypten och ända hit.» 014:020 Då sade HERREN: »Jag vill tillgiva dem efter din bön. 014:021 Men så sant jag lever, och så sant hela jorden skall bliva full av HERRENS härlighet: 014:022 av alla de män som hava sett min härlighet och de tecken jag har gjort i Egypten och i öknen, och som dock nu tio gånger hava frestat mig och icke velat höra min röst, 014:023 av dem skall ingen få se det land som jag med ed har lovat åt deras fäder; ingen av dem som hava föraktat mig skall få se det. 014:024 Men eftersom i min tjänare Kaleb är en annan ande, så att han i allt har efterföljt mig, därför vill jag låta honom komma in i det land där han nu har varit, och hans avkomlingar skola besitta det. 014:025 Men då nu amalekiterna och kananéerna bo i dalbygden, så vänden eder i morgon åt annat håll bryten upp och tagen vägen mot öknen, åt Röda havet till.»
014:026 Och HERREN talade till Mose och Aron och sade: 014:027 »Huru länge skall denna onda menighet fortfara att knorra mot mig? Ty jag har hört huru Israels barn knorra mot mig. 014:028 Säg nu till dem: 'Så sant jag lever, säger HERREN, jag skall göra med eder såsom I själva haven sagt inför mig. 014:029 Här i öknen skola edra döda kroppar bliva liggande; så skall det gå eder alla, så många I ären som haren blivit inmönstrade, alla som äro tjugu år gamla eller därutöver, eftersom I haven knorrat mot mig. 014:030 Sannerligen, ingen av eder skall komma in i det land som jag med upplyft hand har lovat giva eder till boning, ingen förutom Kaleb, Jefunnes son, och Josua, Nuns son. 014:031 Men edra barn, om vilka I saden att de skulle bliva fiendens byte? dem skall jag låta komma ditin, och de skola lära känna det land som I haven föraktat. 014:032 I själva däremot—edra döda kroppar skola bliva liggande här i öknen. 014:033 Och edra barn skola draga omkring såsom herdar i öknen i fyrtio år, och skola bära på bördan av eder trolösa avfällighet, till dess att edra döda kroppar hava förgåtts i öknen. 014:034 Såsom I under fyrtio dagar haven bespejat landet, så skolen I under fyrtio år—ett år för var dag—komma att bära på edra missgärningar; I skolen då förnimma vad det är att jag tager min hand ifrån eder.' 014:035 Jag, HERREN, talar; jag skall förvisso göra så med hela denna onda menighet, som har rotat sig samman mot mig; här i öknen skola de förgås, här skola de dö.»
014:036 Och de män som Mose hade sänt åstad för att bespeja landet, och som vid sin återkomst hade förlett hela menigheten att knorra mot honom, därigenom att de talade illa om landet, 014:037 dessa män som hade talat illa om landet träffades nu av döden genom en hemsökelse, inför HERRENS ansikte. 014:038 Av de män som hade gått åstad för att bespeja landet blevo dock Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, vid liv.
014:039 Och Mose talade detta till alla Israels barn. Då blev folket mycket sorgset. 014:040 Och de stodo upp bittida följande morgon för att draga åstad upp mot den övre bergsbygden; och de sade: »Se, här äro vi; vi vilja nu draga upp till det land som HERREN har talat om; ty vi hava syndat.» 014:041 Men Mose sade: »Varför viljen I så överträda HERRENS befallning? Det kan ju icke lyckas väl. 014:042 HERREN är icke med bland eder; dragen därför icke ditupp, på det att I icke mån bliva slagna av edra fiender. 014:043 Ty amalekiterna och kananéerna skola där möta eder, och I skolen falla för svärd; I haven ju vänt eder bort ifrån HERREN, och HERREN skall därför icke vara med eder.» 014:044 Likväl drogo de i sitt övermod upp mot den övre bergsbygden; men HERRENS förbundsark och Mose lämnade icke lägret. 014:045 Då kommo amalekiterna och kananéerna, som bodde där i bergsbygden, ned och slogo dem och förskingrade dem och drevo dem ända till Horma.
015:001 Och HERREN talade till Mose och sade: 015:002 Tala till Israels barn och säg till dem: Om I, när I kommen in i det land som jag vill giva eder, och där I skolen bo, 015:003 viljen offra ett eldsoffer åt HERREN, ett brännoffer eller ett slaktoffer—vare sig det gäller att fullgöra ett löfte, eller det gäller ett frivilligt offer, eller det gäller edra högtidsoffer—för att bereda HERREN en välbehaglig lukt, genom fäkreatur eller småboskap, 015:004 så skall den som vill offra åt HERREN ett sådant offer bära fram såsom spisoffer en tiondedels efa fint mjöl, begjutet med en fjärdedels hin olja; 015:005 och såsom drickoffer skall du offra en fjärdedels hin vin till vart lamm, vare sig det är ett brännoffer som offras, eller det är ett slaktoffer. 015:006 Men till en vädur skall du såsom spisoffer offra två tiondedels efa fint mjöl, begjutet med en tredjedels hin olja, 015:007 och såsom drickoffer skall du bära fram en tredjedels hin vin, till er välbehaglig lukt för HERREN. 015:008 Och när du offrar en ungtjur till brännoffer eller till slaktoffer, vare sig det gäller att fullgöra ett löfte eller det gäller tackoffer åt HERREN. 015:009 Så skall, jämte ungtjuren, såsom spisoffer frambäras tre tiondedels efa fint mjöl, begjutet med en halv in olja, 015:010 och såsom drickoffer skall du bära fram en halv hin vin: ett eldsoffer till en välbehaglig lukt för HERREN.