031:022 Så tecknade då Mose upp sången på den dagen och lät Israels barn lära den.

031:023 Och han insatte Josua, Nuns son, i hans ämbete och sade: »Var frimodig och oförfärad; ty du skall föra Israels barn in i det land som jag med ed har lovat åt dem, och jag skall vara med dig.»

031:024 Då nu Mose hade fullständigt tecknat upp denna lags ord i en bok, 031:025 bjöd han leviterna som buro HERRENS förbundsark och sade: 031:026 »Tagen denna lagbok och läggen den vid sidan av HERRENS, eder Guds, förbundsark, så att den ligger där till ett vittne mot dig. 031:027 Ty jag känner din gensträvighet och hårdnackenhet. Se, ännu medan jag har levat kvar bland eder, haven I varit gensträviga mot HERREN; huru mycket mer skolen I ej då bliva det efter min död! 031:028 Församlen nu till mig alla de äldste i edra stammar, så ock edra tillsyningsmän, för att jag må inför dem tala dessa ord och taga himmel och jord till vittnen mot dem. 031:029 Ty jag vet att I efter min död skolen taga eder till, vad fördärvligt är, och vika av ifrån den väg som jag har bjudit eder gå; därför skall olycka träffa eder i kommande dagar, när I gören vad ont är i HERRENS ögon, så att I förtörnen honom genom edra händers verk.»

031:030 Och Mose föredrog inför Israels hela församling följande sång från början till slutet.

032:001 Lyssnen, I himlar, ty jag vill tala; och jorden höre min muns ord. 032:002 Såsom regnet drype min lära, såsom daggen flöde mitt tal, såsom rikligt regn på grönska och såsom en regnskur på gräsets brodd. 032:003 Ty HERRENS namn vill jag förkunna; ja, given ära åt vår Gud.

032:004 Vår klippa—ostraffliga äro hans gärningar, ty alla hans vägar äro rätta. En trofast Gud och utan svek, rättfärdig och rättvis är han. 032:005 De åter handlade illa mot honom; de voro icke hans barn, utan en skam för Israel, det vrånga och avoga släktet! 032:006 Är det så du lönar HERREN, du dåraktiga och ovisa folk? Är han då icke din fader, som skapade dig? Han danade ju dig och beredde dig.

032:007 Tänk på de dagar som fordom voro; akta på förgångna släktens år. Fråga din fader, han skall förkunna dig det, dina äldste, de skola säga dig det. 032:008 När den Högste gav arvslotter åt folken, när han fördelade människors barn, då utstakade han gränserna för folken efter antalet av Israels barn. 032:009 Ty HERRENS folk är hans del, Jakob är hans arvedels lott. 032:010 Han fann honom i öknens land, i ödsligheten, där ökendjuren tjöto. Då tog han honom i sitt beskärm och sin vård, han bevarade honom såsom sin ögonsten. 032:011 Likasom en örn lockar sin avkomma ut till flykt och svävar upp ovanför sina ungar, så bredde han ut sina vingar och tog honom och bar honom på sina fjädrar. 032:012 HERREN allena ledsagade honom, och ingen främmande gud jämte honom. 032:013 Han förde honom fram över landets höjder och lät honom äta av markens gröda; han lät honom suga honung ur hälleberget och olja ur den hårda klippan. 032:014 Gräddmjölk av kor, söt mjölk av får, fett av lamm fick du ock, vädurar från Basan och bockar, därtill fetaste märg av vete; och av druvors blod drack du vin.

032:015 Då blev Jesurun fet och istadig; du blev fet och tjock och stinn. Han övergav Gud, sin skapare, och föraktade sin frälsnings klippa. 032:016 Ja, de retade honom genom sina främmande gudar, med styggelser förtörnade de honom. 032:017 De offrade åt onda andar, skengudar, åt gudar som de förut icke kände, nya, som nyss hade kommit till, och som edra fäder ej fruktade för. 032:018 Din klippa, som hade fött dig, övergav du, du glömde Gud, som hade givit dig livet.

032:019 När HERREN såg detta, förkastade han dem, ty han förtörnades på sina söner och döttrar. 032:020 Han sade: »Jag vill fördölja mitt ansikte för dem, jag vill se vilket slut de få; ty ett förvänt släkte äro de, barn i vilka ingen trohet är. 032:021 De hava retat mig med gudar som icke äro gudar, förtörnat mig med de fåfängligheter de dyrka; därför skall jag reta dem med ett folk som icke är ett folk, med ett dåraktigt hednafolk skall jag förtörna dem. 032:022 Ty eld lågar fram ur min näsa, och den brinner ända till dödsrikets djup; den förtär jorden med dess gröda och förbränner bergens grundvalar. 032:023 Jag skall hopa olyckor över dem, alla mina pilar skall jag avskjuta på dem. 032:024 De skola utsugas av hunger och förtäras av feberglöd, av farsoter som bittert pina; jag skall sända över dem vilddjurs tänder och stoftkrälande ormars gift. 032:025 Ute skall svärdet förgöra deras barn, och inomhus skall förskräckelsen göra det: ynglingar såväl som jungfrur, spenabarn tillsammans med gråhårsmän. 032:026 Jag skulle säga: 'Jag vill blåsa bort dem, göra slut på deras åminnelse bland människor', 032:027 om jag icke fruktade att deras fiender då skulle vålla mig grämelse, att deras ovänner skulle misstyda det, att de skulle säga: 'Vår hand var så stark, det var icke HERREN som gjorde allt detta.'»

032:028 Ty ett rådlöst folk äro de, och förstånd finnes icke i dem. 032:029 Vore de visa, så skulle de begripa detta, de skulle första vilket slut de måste få. 032:030 Huru kunde en jaga tusen framför sig och två driva tiotusen på flykten, om icke deras klippa hade sålt dem, och om icke HERREN hade prisgivit dem? 032:031 Ty de andras klippa är icke såsom vår klippa; våra fiender kunna själva döma därom. 032:032 Ty av Sodoms vinträd är deras ett skott, det stammar från Gomorras fält; deras druvor äro giftiga druvor, deras klasar hava bitter smak. 032:033 Deras vin är drakars etter, huggormars gruvligaste gift.