Fjärde kapitlet
Då lutade han sig sorgsen tillbaka i sin stol och lade huvudet
mot karmen. Du är utan diamant, Albert! Blunda och sov, och fäll
ihop dina anspråk
Sara Videbeck såg om sina saker, och dem hade hon i kappsäckar, även på fördäcket. En lär hon i synnerhet ha varit rädd om. Ty vid ett tillfälle, då ingen annan person stod där längst framme, passade hon på, klappade cigarr-rökaren förtroligt på armen och sade: Du tycker ju om, Albert, att jag ber dig om en liten tjänst? Jag har här en kappsäck, den där med mässingsbokstäverna S.V. på: laga, att ingen sätter sig på den! jag har ifrån början och hela dagen haft den liggande under seglet; men vid det där sista rumsturet drog de fram både ett och annat, seglet är uppe, och min kappsäck blott och bar.
Albert tog cigarren ur munnen, såg på henne och sade: Är kappsäcken så öm, att inte en gång en så lätt kropp, som din, får sitta på den? annars kunde han lättast vaktas på det sättet.
—Nenej vasserra, varken jag eller du, och allraminst någon annan.
Har du fullt med diamanter däri?
—Å då!
Nå men vad? fast förlåt mig, det angår mig inte, var trygg och glad, och gå själv vart du behagar. Jag skall bevaka din kappsäck.