Och allt det här har Hörstadius slagit under sig? det är minsann en pastor! sade kaptenen med en nick, under det han stod och talade för sig själv. Den karlen blir innan sin död bottenrik eller bottenfattig; det är en pastor, som predikar med hö. Han kan säga som det står i Skriften: allt hö är kött; ty av dessa ängar, för så gott arrende, har han grovt. Kammarkollegiet eller Krigs ... jag vet inte rätt ... har varit beskedligt emot honom. Men jag undrar, att han slår under sig egendomar i alla landsorter: inte bara vid Kungsör, utan också i Sörmland: ja, i hela riket. Har han inte arrenden ända bort för fan i våld på skarpa Uppland, i Sollentuna? det är då en ekonom till karl, den Hörstadius! Så pinar han sin arma kropp med att åka på bondkärra och flacka allt sitt liv mellan sina arrendegårdar, och se efter och se efter. Det måtte vara ett förbannat efterseende, att sköta hemman i alla landsorter. Och när han skraltar så där omkring, är han ändå så tvär emot sin egen lekamen att han endast njuter vatten. Hörstadius är västgöte, däri ligger knuten; det är då en egen nation till folk! Men vad jag berömmer hos honom är att han skall vara så rättskaffens och beskedlig mot alla sina tusen rättare, drängar och spektorer; så att han till slut lär plåga ingen mer än sig själv. Tag in seglet! hissa flagg! Nej, mindre martyr är man som förare av en ångbåt. Kom hit! kom och styr! jag går ned. Nu är ån ända fram till Arboga klar och lätt att hantera sig i.
Styrmannen kom på befallning, kaptenen lämnade honom rodret, gick själv därifrån bort över däcket, och kom så trappan utför till de undre hemvisterna, där toddy som bäst stod och rykte. Även punsch ägde rum.
Det var afton. Solens fe hade redan västerut sjunkit ned i famnen på Kungsörs ängar, men ett mörkrött purpurskimmer hängde ännu kvar på skyn; det var den sista klädebonad, som den sköna kastat av sig, innan hon lade sig att slumra under täcket. Tusentals långa rödblå streck gick ut ifrån skimret; många av dem randade vattnet, och även några låg stänkta på ångbåtens artiklar.
En mjuk hand rörde vid Alberts skuldra. Han stirrade upp ifrån de röda strålarna, som han en lång stund stått och betraktat, hur de gungade och flydde ovanpå den vattrade vattenytan. Det var Sara, och hon sade viskande: gå nu härifrån: jag skall i stället vakta både dina och mina saker ända tills vi kommer i land med dem. Gå ned och drick ditt glas punsch; men när vi kommit fram till bron, skynda då hastigt upp i staden och skaffa oss bärare, innan de andra passagerarna tar bort karlarna för oss.
De stod händelsevis alldeles ensamma där i fören, så att Sara kunde väl icke ha behövt viska. Men Albert tyckte det lät så förtroligt och bra, och hennes täcka ansikte var honom härvid så nära, att han, utan att själv veta därav, kysste henne, och gick bort, som hon sagt.
Sara Videbeck ... liksom ingenting hänt ... började framme i fören verksamt ordna en mängd större och mindre angelägenheter. Hon lade sina egna kappsäckar, skrin och överplagg tillsammans. Hon bar även till samma hög sergeantens inte särdeles vingbreda ränsel, koffert och reskappa. Hur hon kunde känna dem, kan man fråga; men dagens iakttagelser hade för henne varit tillräckliga, att märka vilka persedlar sergeanten under sina kringgångar på däck med förkärlek fästat sig vid, stundom lyft på, makat, jämkat osv, vilket en bra karl aldrig gör med annat än egna tillhörigheter.
Albert gick sannerligen utför och tog sig ett glas punsch. Mamsell! låt mig beskedligt få två glas till, och ställ dem på den här lilla brickan; jag skall bära dem själv, så besväras ingen. Skänkmamsellen, glad över en så mild tonart ifrån en förut så sträng resande, gjorde hastigt som befallt var. Albert tog sin bricka, bar den, sedig som en kypare, uppför trappan, och gick bort till fören att bjuda sin reskamrat. Är det carolina? frågade hon. Jag dricker inte punsch.
Drick nu ett glas punsch för min skull i afton, det blir svalt i kväll. Den är fin och god.
—Bra! sade hon, sedan glaset var tömt. Albert, det här är bättre än carolina.
Det är just vad jag alltid påstått, svarade sergeanten och tömde det bredvid stående.